Grå, trist och tråkig...

...söndag eftermiddag. Trots att klockan bara är två denna tidiga söndag eftermiddag så ligger ett kompakt dis över vårt paradis.

 

Men man håller ju det man lovat... och jag tar den fyrfotade vännen med på en liten runda till skogs.

Ute på kalhygget får han rasa fritt och rusar ystert över tuvorna och varvar med några vändor in och ut mellan träden.

Den friska skogsluften livar också upp mattes något tröga hjärnceller. 

Över sundet ligger en tunn livsfarlig isskorpa. Sundet frös till igen natten till igår, och våra grannar på andra sidan sundet, blev närapå strandsatta. De passade på med en sista övernattning på stugan, samtidigt som de såg över eventuella skador efter stormen. Isen var lyckligtvis inte så tjock, utan de kunde köra genom isen och ta sig därifrån.

Min vän passade också på med ett litet svalkand fotbad efter skogsturen, lugnar sig blåsten så kan det snabbt vara överfruset, och det kan kanske vara det sista fotbadet detta år?

Efter den grå trista utevistelsen är det skönt att komma in i stugvärmen, levande ljus och adventsstakar och stjärnor lyckas till en del liva upp detta trista advent, men nu får nog allt snön börja infinna sig!
Är det vinter så ska det ju vara vinter! Utan vinter brukar det ju inte heller bli mycket till sommar, har det visat sig.

Nu börjar det snart bli dags för pepparkaksbaket. Det pepparkaksbak jag trodde skulle utebli i år... men tidigt i morse var man ju uppe och gjorde pepparkaksdeg, och den vilar nu i kylen i vänta på att dottern ska dyka upp och börja kavla till lite kakor, så nog ska vi få pepparkaksdoft i huset även detta år.