Nej, man kan inte rädda alla!

"Det är inte så ofta vi träffas, men du talar alltid för något nytt varje gång? Är det ute nu det som du talade för förra gången vi träffades?"
Jag såg frågande på damen som ställde frågan, innan jag förstod hennes tankegång...
Nej det är visst inte ute, jag talar för det som ger mig hjälp, och i olika situationer kan man ju få hjälp av olika saker.

Ungefär såhär kände jag mig för 5-10 år sedan

Ok, visst, jag förstod... Hon trodde att jag bara ville ha hennes pengar? Det är ju den allmänna tankegången när det gäller det som går utanför doktorernas recept.

Och visst jag vet, man kan inte hjälpa alla! Inte fast hur gärna man skulle vilja.

Det är för dyrt, eller vanligen anses allt det som kan hjälpa en må bra vara för dyrt, och därför väljer många hellre doktorns blodtrycksmedicin än den naturliga näringen som sänker blodtrycket. Blodtrycksmedicin kan man ju få gratis! Och biverkningarna behöver man inte heller betala för, nej de får man på köpet!
Det dagliga cigarettpaketet är  troligen också gratis? eller? 6,50€ står det på makens paket! 6,50€ betalar man gladeligen varje dag för att förstöra sin hälsa, det sätter man på njutningskontot, men 3-4€/dag för att må bra? Nej det priset är alldeles för högt att betala?!

Ja, ja alla gör vi våra prioriteringar. För min del ger det mig maximal njutning att må bra!

Hela mitt liv har jag strävat efter att vara frisk. Har jag mått dåligt så har jag tagit reda på varför, och sen åtgärdat saken på bästa tänkbara sätt, och inte så sällan har det visat sig att det första jag prövat inte hjälpt, utan sen har man fått testa en annan väg. Tills man hittat rätt, tills man fått hjälp.
Enorma summor har gått till hälsokostbranschen, kurser och behandlingar under de senaste 25 åren! Det är egentligen hisnande summor med tanke på vad varje besök i hälsokostaffären kostat.
Men å andra sidan mår jag bättre nu än när jag var 30, så det har varit värt varenda cent!
Och varje gång jag fått hjälp av något och tagit ett kliv åt rätt håll vill man berätta för hela världen, så att alla andra också ska ges möjlighet få samma hjälp.
Men nej, man kan inte rädda alla, och det är troligen inte alla som vill bli räddade och må bra heller? Bara lilla jag ;)

Jo jag vet att jag lätt kan bli lite exalterad mellan varven, och varför skulle man inte bli det?
Man upptäcker nya saker varje dag, lär sig nya saker och det är något jag är väldigt tacksam för. Jag brukar säga att man lär sig mycket av en risig kropp...
Jag har också en önskan om att alla ska ges samma möjlighet att må bra och känna sig friska. Och man rekommendera ju givetvis det man av erfarenhet vet hjälper. Det handlar vanligtvis om näring, eller behandlingsmetoder.

Mera än så kan man ju inte göra?Nej, var och en måste ta ansvar för sin egen hälsa.

Jo, så är det, man kan inte rädda dem alla, men jag är väldigt tacksam för min egen hälsa och att den blir bättre och bättre dag för dag! Och så här ser jag mig själv som 90 åring :)

Gumman frisk och vågen åt rätt håll

Då var den över, kickstarten. Egentligen har den inte orsakat omak överhuvudtaget, utan det har gått riktigt bra! Förutom influensaangreppet i slutet av veckan.

Senaste söndag på body-relaxation blev jag riktigt förvånad över att musklerna var så starka, eftersom jag tillfört endast ca 600 kcal flytande föda fredag/lördag. Musklerna kändes faktiskt piggare och starkare än tidigare, och det tillskriver jag förstås den ökade dosen proargi9+.

Här är beviset :) Tyvärr lite styvt efter flunsan, så jag vågade inte släppa taget ;)

Alla som läst mitt tidigare inlägg vet ju att det inte räckte med att öka på argininet, utan jag fick influensa trots allt. Och varför skulle jag inte få influensa när alla andra fått den?
Men helt ärligt, så tror jag faktiskt att jag klarat mig om inte kroppen varit så stressad pga matbristen.

Den största skillnaden verkar ändå vara att många har fått ligga till sängs i två -tre veckor medan jag är mycket tacksam för att min influensa tydligen gick över på 2 dygn, så visst känns det som det hjälper? :) Och kl är 18.00 och fortfarande bara 36,8 så jag anser mig frisk!

Nå tillbaka till kickstarten; Det viktigaste är att mitt delmål har uppnåtts. Det var lagt till -3 kg de första 9 dygnen. Och resultatet blev - 3,4 kg så jag är helnöjd!
Dessutom visar måttbandet på - 4cm i midjan (det hade gärna fått vara mera) men mest märks det kanske på låren. Celluliterna har minskat märkbart och låren är fastare. Och ansiktet ska ha blivit mindre sägs det, men där har jag ju inga mått att jämföra med.

Denna vecka har jag nästan inte tränat heller, det blev bara två pass tyvärr. Måndagen glömde jag helt bort. Tisdagens dogwalk slog bokstavligen benen undan mig, och jag stöp som en fura och landade på underarmen, med en sträckning i deltoideus som följd. Så det blev att ställa in tisdagens tre pass.
SBT på torsdag gick däremot riktigt bra, och så slog ju flunsan till på fredag...
 Tänk om jag kunnat träna normalt... då hade jag säkert haft ännu bättre resultat.

Men jag är mer än nöjd! så nu är det bara att fortsätta härifrån mot nästa mål som är satt till midsommar, med ett par delmål däremellan.

Idag har jag lyckats få huset städat, sängkläderna bytta, och en kort promenad upp till skogs blev det också i regnet. Jag kunde ju inte dra ut den fyrfotade vännen längs vägarna, för nu kan man nog varna för klass 1 halka!

I morgon är det måndag och livet återgår till det normala, förutom det där med kosten och vattenmängden då...
Men annars är det jobb och gym och allt som gör livet gött att leva!

Varifrån kom värmen?

eller kylan kanske man också kan säga?

Jag fick influenza! Lite förvånande, men kanske inte helt oväntat trots allt? Jag har ju gått på sträng diet i en veckas tid, vilket förstås kört kroppen i botten. För att förhindra flunssan som rasar vilt i bygden  har jag tagit 3 proargi9+ /dag. Men, men värmen o kylan kom trots allt.

Attraktionslagen fungerar :)

Jag var rädd för att bli sjuk, och visst som ett brev på posten kom flunsan. I går morse vaknade jag med en rivande hosta som höll på att vända lungorna ut och in och varje hostattack gav blodsmak i munnen.  Fullt artilleri las in med immunhöjande örter och antioxidanter och förstås en msk manukahonug, sen upp i fåtöljen och bioresonansbehandling på. Och det kändes ganska bra, trodde nästan att jag fick det svängt. Så det blev en sväng upp till mottagningen.

Men på eftermiddag när jag kom jag hem, stöp jag som en fura upp i mysfåtöljen med fårfällen bak ryggen, den långa, tjocka varma fleectunikan på och dunjackan jag hade på, så tog jag förstås inte heller av. Ett extra par ullstrumpor, två stycken fleesefiltar, ytterligare en fårfäll runt benen, och duntäcket överst.
Först kl 21 var det dags att börja lätta på alla täcken och filtar och klä av. Då var termometern upp i 39 grader.

Förvånande, ytterst förvånande??! Jag har ju inte haft feber på många, många år.
Har jag haft lite stegring så har jag känt mig dödssjuk. Men sen har jag också fått dras med grymma förkylningar som inte velat ge med sig, så mitt immunförsvar har nog varit ur bruk taget under många år.

Det var lite fashinerande att känna hur kroppen arbetar när den utsätts för virusattack. Samtidigt som jag kände att bålen var brännhet så var benen och armarna iskalla.  Och jag frös så jag skakade. All tillgänglig värme fördes iväg till de vitala organen för att med värmeökningen ta död på inkräktarna. Tydligen tycker vårt immunförsvar att våra armar och ben är mindre viktiga för vår överlevnad ;)
 Envist höll jag emot och lät febern arbeta. Med huvudvärken ville nog ha en ibumax innan jag gick till sängs vid 24 tiden. Och därmed bröt jag också det arbete mitt immunförsvar höll på med, tyvärr.

Idag har jag mått bra, och vaknade "frisk" men har legat till sängs hela dagen, och druckit en hel del vatten, men efter kl 16 har tempen igen börjat smyga försiktigt uppåt, så nu går den åter över 38 grader.
Ingen direkt hosta mera, bara lite slem och ingen snuva, men feber medför ju värk på diverse ställen så nu får vi se hur länge jag orkar hålla ut. Men jag räknar nog med att vara helt frisk på måndag :)

Huvudsaken immunförsvaret är i skick :) och klarar av att ta död på alla oönskade inkräktare.

I bland kan det också vara skönt med fullkomlig vila och sällskapet har gett mig stort nöje. Rekommenderar dennna bok om vår tarmhälsa. Den är skriven på ett humoristiskt sätt så den är långt ifrån tråkig.

I Feel Good

Vilken känsla!
Jo jag mår bra, och jag har sagt det förr... Och visst har jag tykt att jag mått bra, men det är den där vanekänslan säkert? Mår man på ett visst sätt en längre tid så blir det till slut ett normalt tillstånd, och man tror att det ska vara så?
Och det är ju det man uppmanas att tro, att allt beror på en stigande ålder. Och man har ju så många gånger hört personer i sin närhet uttrycka; Det är åldern! Efter 40 började allt gå neråt, efter 50 började alla besvär och det blev blodtrycksmedicin och sockermedicin på ett och samma besök hos doktorn, typ... som en del brukar utrycka det, typ.. :)

Är man 40+ så ska man ha medicin åtminstone för blodtrycket eller sköldkörten, gärna också något som dämpar det oroliga hjärtat, eftersom det börjar slå så ojämnt om man stressar....

Och hur många gånger under åren inom sjukvården har man inte sett doktorn klappa sin förtvivlade patient på axeln medan hen tröstande sagt orden; Du får acceptera att du inte är någon ungdom längre...

Skitprat säger jag! Och med all rätt, tycker jag? För jag har varit där!
Jag har haft den oregelbundna hjärtrytmen, och ja den förvärrades av stress.
Jag har haft blodtrycks-stegringarna, gränsvärden på socker och kolesterol. Och ja, det kom först efter att jag fyllt 40, efter 23 år på ambulansen, efter att min kropp (ganska tidigt) slutat producera östrogen, efter makens hjärnblödning och 3 månader utan sömn och efter att sköldkörteln slutat fungera och 40 kilo lagts till på min kropp, som tappat all sin styrka och tydligen helt saknade muskler?

Först därefter när adrenalinkickarna (de som tidigare gett stimulansen i ambulansen) höll på att ta knäcken på mig, förstod jag att jag måste välja; Antingen stiga ur ambulansen helt eller börja äta hjärtmedicin? Jag steg ur.

Livet har fortsatt som företagare på heltid, med allt vad det innebär, och kampen för att ännu en gång bygga upp  kroppen har pågått i många år, utan resultat, har jag tykt?
Men jag har kämpat på, för jag har aldrig kunnat acceptera att man som 50åring inte orkar ta sig upp från huksittande? Eller orkar stiga upp på bryggan ur båten om det råkar vara lågvatten? Hur ska det då kännas om man råkar bli 90? Om man redan känner sig så? Nej kämpa, kämpa...

Och sen helt plötsligt en dag i november så låste jag mig ute, och tvingades bryta mig in för att få både bil och husnycklar. Kunder var bokade och adrenalinet pumpade i öronen... Och när jag ligger där i sidoplankan, på insidan, med fötterna upp i det lilla fönstret, ja då upplever jag flowet!

  Flowet! Inte ett skenande oregelbundet hjärta.

Just så brukade den härliga känslan kännas förr, när adrenalinpåslaget släppte när faran var över och  man visste att man gjort ett bra jobb!

Och där jag ligger i min sidoplanka så kommer vetskapen, insikten om vad som hänt...

Jag känner mig inte gammal längre, jag har kraft och styrka, och precis som förr går jag direkt från tanke till handling!

Härligt! jag känner mig garanterat 40 år yngre.
Jag har spänst och styrka i mina muskler, inga spänningar, inga smärtor, och jag går ner i spagat! Och bildbevis ska komma, men inte nu i min pyjamas :)

Men det bästa av allt - mitt hjärta fungerar och oregelbundenheten i rytmen som inte längre finns, oroar förstås inte längre.
Inte heller oroar framtiden även om det ännu förutspås sämre tider. Och jag sover mycket gott! :)


Och nej det var inte åldern!
Men däremot den stress som jag inte trodde mig ha, trots att jag brukade säga; Märkligt enligt alla checklistor så uppvisar jag alla symtom på stress...även om jag inte känner mig stressad?
Men stressen som pågått under många, många år hade sakta brutit ner min kropp.
Stressen som slukat mängder med kväveoxid för att frigöra citikolinet, som krävs för att häva stressen...
kväveoxid?
Ja varifrån får vi den då?
Jo visst ja, det var den där forskningen som gav nobelpris i medicin -98, forskningen om kväveoxidets betydelse för friska blodkärl och ett friskt hjärta.
Och kväveoxid får vi från aminosyran L-arginin.
Kväveoxiden behövs för en massa funktioner i våra kroppar bla musklerna, så inte så konstigt att de varit kraftlösa?
Nu först efter 1,5 år kom vetskapen om vad det gjort och jag är lite i ångerkammaren... Varför tog jag inte högre dos från början? Jag kunde ju ha haft den här känslan redan för ett år sen? eller?
Men jag mådde ju ganska bra tyckte jag, så jag hade inte heller något egentligt behov av att må bättre. Jag köpte ju för att maken kanske skulle ha nytta av det? Ha ha, tänk så man kan lura sig själv!

Tack Helena min vän för att du inte gav dig trots flera nej från min sida.
Tack för att du envist hävdade att jag måste testa Proargi9+.
Tack vare dig mår jag nu så fantastiskt bra och är helt utan mediciner!

Nu har jag dessutom lagt snart en veckas diet bakom mig och det blir spännande att se vad vågen visar i morgon :) Trots väldigt lite kalorier har jag känt mig starkare i musklerna, men så har jag ju också höjt dosen L-arginin till 10-15 gram/dag.

Och nu förstår jag varför L-arginin går under namnet föryngrings-aminosyran :)

Oh yeah, I feel good...