Den som frågar får svar!

Än en gång har det bekräftats att det lönar sig att gå rakt på sak! Om man inte frågar så får man inga svar, utan istället kanske man går och grunnar på olika alternativ, "kanske är det si? men tänk om det ändå är så?" Till slut triggar man upp sig själv, och får en helt fel bild av verkligheten.

Jag reagerar kanske onödigt starkt mellan varven? och då beror det oftast på att jag redan skapat mig fel bild av verkligheten! Så var tydligen fallet med kryss på onödig information. Jag har via privata mail fått reda på vem och varför kryssen satts dit i "misstag". Problemet är bara att det är flera som anmält sitt misstag än antalet kryss!?
Jag fick en del goda skratt den dagen, tack för det!
Jag ber om ursäkt, om det var någon som tog illa vid sig av att anklagas för att inte ha alla hästar i stallet, jag kunde lika gärna ha skrivit "alla indianer i kanoten" eftersom jag plockade det direkt från reklamen som nu går i tv. Jag tyckte det var en en kul ide' just då, men kanske inte?

Kontentan av det hela blir dock att allt blivit klarlagt, missförstånd utredda, och allt är frid och fröjd!
Personligen är jag mycket tacksam för att ingen tyckte att berättelsen om min mors sjukdom var onödig information.
Jag har också en stark tro på tankens och bönens kraft.
Kanske var det också det som var orsaken till resultatet på mammas tumörer? Min tro på att det var möjligt, och mammas tro på att jag skulle kunna hjälpa henne? Detta ihop med den kärlek som finns mellan en mor och en dotter. Kan det ha varit kärleken som var den avgörande faktorn? Något att fundera på... Jag får återkomma när jag funderat klart.

 .

Livet går vidare!

Sent igår kväll kom beskedet vi väntat på. Tyvärr fanns tumören kvar, oförändrad. Visst hade det varit roligt om den krympt, men å andra sidan vet vi inte heller om den har varit ännu större!? Fem veckor är en lång tid för glioblastom som växer med en rasande fart! Tydligen har åtminstone något hänt som dämpat förloppet. Operationen sker som bäst, och allt ska då avlägsnas. Hoppet sätts till att den inte ska återkomma, och kampen går vidare....

Vidare till en helt annan sak. Efter mitt senaste inlägg noterade jag att något tycker att detta var onödig information!?
 Jag ställer mig frågan... Vem kan tycka att det är onödig information, att upplysa om att även den mest elakartade sjukdom kan hejdas, kanske botas? om man bara inte ger upp hoppet och tror på de förbannelser läkarna ibland slänger ur sig. 
Hur kan denne någon vara funtad? jag skulle nästan vilja påstå att denne någon inte har alla hästar i stallet... Eller också har vederbörande kanske glömt bort syftet med det yrke jag tror mig veta att denna har, eftersom samma kommentar kommit också vid ett tidigare inlägg om alternativ hjälp istället för medicinsk. Hur som helst så tar jag bort denna lilla ruta från min blogg. Kritik? Ja tack!! Kritik är alltid positiv, och en motiverad kritik kan få igång en fin diskussion!


.

Spänningen stiger!

Det drar ihop sig, sanningens minut står just vid dörren. Det är spännande, lite skrämmande och fortfarande står vi där med alla frågetecknen kvar. Hur har det lyckats? Finns tumören kvar? Har den krympt? eller är den till och med helt borta? Först på söndag får vi veta...

Fem veckor har gått, sedan vi med gemensamma krafter tog upp kampen mot det troliga Glioblastomet, på nästan 6 cm. Vi har försökt häva läkarens dödsdom, "Mindre än ett år kvar..." var de ord han kastade fram, och familjens liv slogs i spillror!

Kan man göra så!? röt min dotter när hon fick veta. Hur kan han veta det? Kan en läkare veta exakt  när någon ska dö??? Nej! blev mitt svar, han kan inte veta och så får man inte säga! Han säger bara vad han tror sig veta...

Det är fem år sedan min mor gick bort, hon hade också diagnosen glioblastom. När vi fick reda på diagnosen rämnade himlen! och jag stod för en gångs skull handlingsförlamad. Det fanns ju inget som jag kunde göra åt det! eller? Ja det var ju den frågan som föll över mig en dag då jag satt i bilen på väg till min mor. Varför hade hon fått fem elakartade hjärntumörer,( då resten av hennes släkt dött i proppar) om det inte fanns någon mening med det?

"Vi ska slåss! Med gemensamma krafter kan vi bekämpa den", sa jag till min mor. Och kampen började.
Stora doser med vitaminer, mineraler, aloevera, echinacea, vitlök, granatäpplen, broccoli, gurkmeja... ja listan var lång! Och ovanpå detta ansiktszonterapin. Dagen jag skjutsade min mor till sjukhuset för operation var vi lika ovetande som jag känner mig idag! Men min mor sa på resan, att nu kände hon att hon skulle bli bra! Motoriken fungerade bättre, tankarna fungerade, huvudvärken var borta, men tyvärr var också krafterna borta, och hon var så trött!

Till vår glädje var också fyra tumörer borta och den största hade krympt med hälften! Jubel! Vi hade lyckats.
Kirurgen trodde dock att det nu rörde sig om en typ av lymfom, som påverkats av kortisonet. Glioblastomdiagnosen lades på hyllan, men bara till följande dag! Provtagningen/operationen gav besked - Glioblastom.

 Min mor gick bort bara en månad därefter, dödsorsaken var inte tumörerna i hennes huvud. Utan troligen den propp som var ämnad för just henne. Det blev aldrig klarlagt med obduktion eftersom det var hennes önskan.

Minnet av min mor lever kvar, och hon gav mig en stor avskedsgåva! Nämligen vetskapen om att t.om. den mest elakartade hjärntumören går att bekämpa med naturliga medel!

Nu har vi ännu en gång fört kampen, hur ska det lyckas denna gång? Av någon oförklarlig anledning fick vi förlängd behandlingstid. Centralsjukhuset hade glömt att skicka remiss till univeritetssjukhuset... En slump?? eller?



Alla som läser detta: Be en bön för att det har lyckats! Be en bön om att den fyraåriga dottern ska få behålla sin far många, många år ännu!!


.

En ny värld har öppnat sig!

Och då menar jag inte den underbara värld som finns synlig för blotta ögat, utan den osynliga världen som också finns där och orsakar allehanda obalanser i våra liv!

"Mamma du ser ut som en sån där goasthunter!" utbrast min dotter, när jag demonstrerade maskinen för henne första gången. 

Tja... kanske det finns vissa likheter? både i tanke och utförande? De som jagar spöken söker ju också efter energier som inte är synliga för ögat, och är det inte just det jag också gör med rayotensorn?

Det finns ju så många osynliga moment som påverkar vår hälsa negativt, som vattenådror, jordstrålning, för att inte tala om alla de elektriska apparater som vi omger oss med.

Vår nya "familjemedlem" har ju dessvärre också lett till en del omak i hemmet. Sängen har tillfälligt flyttats, för att vi ska undgå den värsta påverkan från både vattenåder och bergsspricka. Och flytten till ett annat sovrum har också börjat förberedas. Detta kommer tyvärr att medföra vissa renoveringar av huset.

Att vi har ett störande moment i sovrummet är dock ingen större nyhet, det har vi känt av i några års tid redan, genom att sömnen påverkats allt mera negativt. Men det fina i kråksången är att jag nu lyckats övertyga och synliggöra detta för min skeptiska make! Och han var ju inte sämre än att han kunde erkänna att han sovit riktigt gott natten efter att vi flyttat på sängen.

Så "spökjakten" kommer att fortsätta! Både i mina klienters kroppar och utanför! Mycket intressant har redan uppdagats, och mera är att finna! Och det brukar ju heta att den som söker han finner...

Det är ju det bästa med mitt arbete, att finna det som andra missat.... Vilken utmaning!