Spänningen stiger!

Det drar ihop sig, sanningens minut står just vid dörren. Det är spännande, lite skrämmande och fortfarande står vi där med alla frågetecknen kvar. Hur har det lyckats? Finns tumören kvar? Har den krympt? eller är den till och med helt borta? Först på söndag får vi veta...

Fem veckor har gått, sedan vi med gemensamma krafter tog upp kampen mot det troliga Glioblastomet, på nästan 6 cm. Vi har försökt häva läkarens dödsdom, "Mindre än ett år kvar..." var de ord han kastade fram, och familjens liv slogs i spillror!

Kan man göra så!? röt min dotter när hon fick veta. Hur kan han veta det? Kan en läkare veta exakt  när någon ska dö??? Nej! blev mitt svar, han kan inte veta och så får man inte säga! Han säger bara vad han tror sig veta...

Det är fem år sedan min mor gick bort, hon hade också diagnosen glioblastom. När vi fick reda på diagnosen rämnade himlen! och jag stod för en gångs skull handlingsförlamad. Det fanns ju inget som jag kunde göra åt det! eller? Ja det var ju den frågan som föll över mig en dag då jag satt i bilen på väg till min mor. Varför hade hon fått fem elakartade hjärntumörer,( då resten av hennes släkt dött i proppar) om det inte fanns någon mening med det?

"Vi ska slåss! Med gemensamma krafter kan vi bekämpa den", sa jag till min mor. Och kampen började.
Stora doser med vitaminer, mineraler, aloevera, echinacea, vitlök, granatäpplen, broccoli, gurkmeja... ja listan var lång! Och ovanpå detta ansiktszonterapin. Dagen jag skjutsade min mor till sjukhuset för operation var vi lika ovetande som jag känner mig idag! Men min mor sa på resan, att nu kände hon att hon skulle bli bra! Motoriken fungerade bättre, tankarna fungerade, huvudvärken var borta, men tyvärr var också krafterna borta, och hon var så trött!

Till vår glädje var också fyra tumörer borta och den största hade krympt med hälften! Jubel! Vi hade lyckats.
Kirurgen trodde dock att det nu rörde sig om en typ av lymfom, som påverkats av kortisonet. Glioblastomdiagnosen lades på hyllan, men bara till följande dag! Provtagningen/operationen gav besked - Glioblastom.

 Min mor gick bort bara en månad därefter, dödsorsaken var inte tumörerna i hennes huvud. Utan troligen den propp som var ämnad för just henne. Det blev aldrig klarlagt med obduktion eftersom det var hennes önskan.

Minnet av min mor lever kvar, och hon gav mig en stor avskedsgåva! Nämligen vetskapen om att t.om. den mest elakartade hjärntumören går att bekämpa med naturliga medel!

Nu har vi ännu en gång fört kampen, hur ska det lyckas denna gång? Av någon oförklarlig anledning fick vi förlängd behandlingstid. Centralsjukhuset hade glömt att skicka remiss till univeritetssjukhuset... En slump?? eller?



Alla som läser detta: Be en bön för att det har lyckats! Be en bön om att den fyraåriga dottern ska få behålla sin far många, många år ännu!!


.