söndag 1 oktober 2017

Barcelona - Vilken stad!

En helt underbar stad!
Den har ju allt!? Där finns något för alla.


En av stans linbanor och World trade center där synergys europa kontor finns
Helena spanar in Christoffer Columbus
 Här finns arkitektur med variation, historia, museer,


 Magnifika katedraler...

Sangrada  Familia
Härliga cafee'r och restauranger, underbart klimat, fina stränder och väldigt mycket gröna områden.


Vi fick en minnesvärd, varierande vecka med sol och salta bad vid tre av Barcelonas stränder.


Vi har fått underbart skön massage och vi har överraskats av störtregn.

Vi har turistat med Hopp on - hopp off buss och skummat en stor del av attraktionerna i Barcelona.

De gotiska kvarteren
Vi har kört tåg och tunnelbana, och vi har lagt mer än 70 km till fots!
Vi har strövat längs La Ramla, och träffat på "kändisar" i vimlet.



Vi har vandrat längs stränderna och hamnen, 


och vi har besökt magnifika katedraler, och de gamla delarna av staden med trånga gränder.

Barcelona katedralen
Smala gränder med magiska möten



















I brist på annat for vi till Triumfbågen på fredagkvällen och fick en underbar kvällspromenad ner mot Barcoleneta stranden.


Vi fick se människor umgås och göra saker tillsammans.
Hundar som rastades, och hundar som umgicks med andra hundar och alla fritt strövande utan koppel. Hundar som levde i symbios med sina hussar och mattar.


Men jag har inte sett en endaste katt!

Vi har underhållits av Jonglörer, dansare, musikanter och akrobater. 

Vi har vandrat och bott utanför turiststråken, tom gått längs skumma gator lite bortvillade i mörkret. Vi har träffat på mängder av hjälpsamma människor alltid beredda att ge en hjälpande hand.
Och vi har också skrattat gott åt en del misstänksamma äldre människor som trott att vi varit från Rumänien?!
Vi har lärt oss att leva med knott, kliande bett och kackerlackor. Och vi har vakat en natt till tonerna av hundarnas filharmonikerorkester i Sant Marti... Förövrigt är detta vår erfarenhet av nattlivet i Barcelona


Vi har skrattat så att tårarna runnit ack hur många timmar totalt? Vi har gråtit, inte av sorg eller ilska, utan för att det finns så mycket godhet i vår värld.

Två dagar har vi konferensat med likasinnade och fått ta del av nyheter och lära oss nya saker om forskning, sammansättning och ingredienser.


Och vi har fått ta del av livsöden och framgångssagor.

Vi har ätit gott och druckit god sangria. Och dessutom lagt en hel dag på shoppande!? Hur kan det egentligen vara möjligt att få rum med allt detta inom loppet av en vecka?
En helt fantastisk vecka!

Och så kommer man hem och får ta del av nyhetssändningarna som fylls av oroligheterna och våld som varit i Barcelona??? Helt otroligt hur de lyckas få till det! Undrar var de lyckas hitta sånt? Och inte ett ord om den godhet vi mött....

Nej stäng av tvn gott folk, njut av livet istället!



söndag 19 mars 2017

Ut ur Vinterdvalan


 En riktig toppenhelg är snart till ända, känns det som,  men ännu kan mycket trevligt hända. Om inget annat så är det ju Farmen-finalen ikväll.

Fredagen gav kvalitetstid med barnbarnet i Vasa, och givetvis strör hon hjärtan på sin väg, eller i de kärror hon vidrör :)
Fredagkväll blev det också kvalitetstid med maken under stjärnhimlen. Otaliga stjärnfall fick vi bevittna där vi satt och skvalpade i tunnan. Fredagsmys som heter duga.

Och att det är vår är det ingen tvekan om. Svanarna anländer i stora flockar också under de mörka timmarna.

På lördagen finslipade jag också min föreläsning om Mikrobiom, och nu är jag ganska nöjd med upplägget. Märkte senast att det fanns en del brister. Ett superintressant och viktigt ämne det här med bakteriefloran. Kanske en av de största pusselbitarna i vår hälsa?

Dessutom blev det lite tid, eller rättare sagt lust över för städning?! Till min stora förvåning.

Lördagkvällen blev det igen besök av barnbarnet med föräldrar, så fullt ös har det varit.
Varje dag har vi dessutom gått promenader i det härliga vårvädret, jag och vännen, i strålande sol, till ljuv musik i form av fågelkvitter. Gummistövelföre med slask upp över knäna, och tydliga hundstamps på det städade golvet, men, men det är ju våår!


Idag har det bakats några plåtar med fröknäcke, och jag har också gjort bekantskap med en ny "Mikrobiom-limpa". Lite långdragen tillverkning med att blötlägga frön redan kvällen före, men resultatet helt bra.
Visst går det att baka bröd på frön, vatten och Kikas havregryn, helt utan mjöl! och dessutom håller den ju faktiskt ihop och smakar gott.



Det gäller att smida medan järnet är varmt... Så nu ska jag genast sätta igång med att plocka ihop stress-föreläsningen i powerpoint format också. (Stressen jo, också den en av de stora pusselbitarna?)

Allt är ju så mycket enklare om materialet är enkelt och lättöverskådligt. Sen är jag förberedd för vårens nya spännande möten.

Och vad ska jag då göra med all ledig tid framöver? Jo den ska gå till att njuta av den härliga våren i kombination med vardagsmotionen vid vedkapen :). För se idag har maken kört ner åtskilliga kubik med blivande ved!

Våren medför ju för vår del också menföre och stängning av vägen för tyngre trafik, så också där gäller det att passa på.
Hoppas bara att vägen torkar upp snabbt nu så cykelsäsongen kan inledas.

En spännande och händelserik tid är på ingång, och livet känns gott att leva!

Nu känns det som om vinterdvalan äntligen är över?



tisdag 14 mars 2017

Holistiskt tänk, tillsatsämnen och hållfasta principer

Ibland dyker något upp och man blir att fundera över sina värderingar, och börjar rannsaka sig själv och sina principer.
Vad står jag för och hur tänker jag?

Jag är långt ifrån så principfast som jag var i ungdomen. Egentligen undrar jag om jag egentligen har några principer överhuvudtaget mera?

Värderingar - ja. Och ännu större visioner :) Men allt är inte längre så svart-vitt som förr, utan jag har för längesen accepterat att allt egentligen bara är olika nyanser av samma färg.
Jag kommer så väl ihåg hur en vän i ungdomen uttryckte sig om mina principer, och min oförmåga att ge efter... han sa; om vi alla 7 sitter här runt bordet och 6 personer  ser att regnet kommer uppifrån, men du säger att det regnar nerifrån? Så då regnar det nerifrån...
Hemska saker vilket omdöme?! Men vid det laget såg jag det som ett bevis på min styrka.
Numera vill jag nog påstå att jag fortfarande vet när jag har rätt och de andra har fel. Men skillnaden är den att numera nöjer jag mig med att veta att jag har rätt jag behöver inte bevisa för någon annan att de har fel. Alla har rätt till sin egen verklighet! Och det som är helt självklart och rätt för mig kanske känns helt fel för någon annan?

Nå vad har det att göra med tillsatsämnen kan man fråga?
Allt vi stoppar i oss i dagens läge som vi inte själva gjort från grunden är ju fullproppat med tillsatsämne, så är det ju. På gott och ont.
Det finns bra, mindre bra och så har vi helt skadliga tillsatsämnen. Och de finns ju alla tillsatta av en anledning. Tyvärr många gånger bara i vinstsyfte.
Nu har det ju blivit så att individen börjar vakna och många börjar ifrågasätta nyttan av tillsatsämnen, medan andra slår fullständigt bakut om de hör ordet tillsatsämne. Man äter verkligen inget som innehåller E ämnen, för det vet man ju hur skadliga tillsatsämnen är! Så innehåller det E100 så är det odugligt, samtidigt som man kanske köper gurkmeja i kilos hinkar - ungefär som när det påstods regna uppåt 😉

Jag är ingen förespråkare av tillsatsämnen. Och om och när de dyker upp så vill jag ha en vettig förklaring på varför de finns där. Speciellt om det handlar om de kosttillskott jag rekommenderar till andra. Får jag bara det så kan jag nog nöja mig med det.

Det som däremot är viktigt för min del är att det är rent och giftfritt och är det dessutom den felande länken som har betydelse för helheten, så ger jag nog avkall på något tillsatsämne bara det inte är skadligt, och ifall det behövs där för helhetseffekten.

Ekologiskt? Visst jag väljer ekologiskt det är säkert bra, men vet vi att det då automatiskt är rent och giftfritt? Det kan vi inte veta om det inte har blivit testat efter tillverkning och konstaterats rent.
Det kanske regnar den dagen grannen bränner sitt plast? Och knappast vet regnet att just den åkern är ekoklassad? Och visst minns vi alla de becquerellen som regnade ner över oss för antalet år sen?

Så rena testade råvaror och produkter som håller vad de lovar är viktigt för mig

Vad är det vi vill uppnå, och hur kan vi göra det på bästa sätt?

Det är lite på samma sätt som med den kära makens förkärlek till kaffe, och kaffebröd.
Sockret i kaffet har vi lyckats få bort till min glädje och tandläkarnas besvikelse. Men bullar och kakor...
jo, det finns ju bättre och sämre sötningsmedel...
Honung, stevia, dadlar och framför allt så kan man minska mycket på mängden sött utan att det egentligen märks. Och mjöl finns ju i olika alternativ. Så det blir att baka själv när tillfälle bjuds. Till lycka för mig och maken finns ju organiskt, ekologiskt kaffe, och kaffet i sig är ju inte skadligt utan bekämpningsmedlen är det som förstör oss.

Det jag vill ha sagt är att ibland måste man kunna kompromissa om det är till nytta för helheten.
Detsamma gäller för kosttillskott. Ger tillverkaren mig rena fina råvaror fria från gifter, och bra produkter som kan balansera helheten på det sätt man vill uppnå, så är jag tillräckligt nöjd för att testa.

Och efter att ha testat och använt själv så får man också se resultatet, sen vet man om det är värt att rekommendera till andra.
Testkoppen fyller också den sin funktion för ingen individ är den andra lik. Även om det passar och är bra för en person är det inte säkert att det passar till en annan?
Därför är det så bra att kunna sätta det i testkoppen och se om och vilka funktioner som stärks.
Tar det däremot ner helheten så går det bort!
Ibland när man tar det bästa preparatet och som man vet hjälper bäst mot en specifik åkomma, (och som givetvis är det man vill rekommendera) så går det bort eftersom det inte passar just denna klient!

Se där, där kom en princip trots allt!
Det som inte passar är inget jag rekommenderar till någon oberoende av hur bra det skulle vara!

Jag undrar när läkarna ska få upp ögonen för bioresonansens fördelar? Tänk vilka möjligheter testkoppen skulle ge dem när de ordinerar sina mediciner! Eller nja?





söndag 26 februari 2017

Jakten på skogens själ

I flera dagar nu har vi vandrat runt i skogen, jag och min vän, i jakten på skogens själ.


Vi kan ju höra den, vi kan känna den och vi kan till och med känna doften av den.
Och ibland kan jag känna närvaron alldeles tydligt i form av rysningar av välbehag längs ryggraden...

Du underbara skog som stillar min själ och ger frid till mina tankar, varför lyckas jag inte fånga din själ genom min telefonlins?
Du gäckar mig! Det går en stilla susning genom trädkronorna en alldeles vindstilla söndagsförmiddag, var det du?

Eller den lilla medtagna åkerfräken som så ensam står där vackert grön i allt det vita?


Vi lyckas inte fånga dig på bild idag heller, men vi går tacksamma hem igen, vi har åtminstone fått uppleva stillheten, och välbehaget av att känna din närvaro.

Vi lyckas fånga några stenars själar, de har äntligen fått gå i välbehövlig vinter vila :)



här tog jag bild av stenens hjärta :)

Och några snöhjärtan ligger också på vår väg och pockar på uppmärksamhet...



Fåglarna vaknar plötsligt till liv och börjar en stillsam sång, först då inser jag att tystnaden varit fullkomlig.
Solens strålar bryter igenom molnen och ger en känsla av en varm andedräkt som stilla smeker min kind.

Detta är rikedom! Frisk luft och stillhet, den medicin som borde ordineras mot allehanda krämpor :)

fredag 24 februari 2017

En gammal tavla med sprucket glas


Vad ska du med den till? frågade en av döttrarna.
Den är nu knappast värd så mycket? och dessutom är den ful!
Diskussionen kom till efter en liten utfärd den tagit innan den hittade sin plats ovanför vårt köksbord.

Ja, vad svarar man på det? Hur förklarar man varför den är så värdefull för mig, men knappast för någon annan. Men varje sak har sin historia. Därför ska jag berätta tavlans historia, främst för mina döttrar.

Den är broderad i början av 1930 av Hilda Maria Hartvik läser jag på baksidan skrivet med min mors prydliga handstil.
Jag blev lite förvånad över att min mormor broderat den, för jag trodde alltid att det var min mormorsmor som gjort det.
Den hängde alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, ovanför Mormors och Morfars köksbord, och Mormor brukade säga att det var hennes Mor och Far som gick där sida vid sida som hon mindes dem som barn. Därför trodde jag att den broderats av hennes Mor.

Vid Mormors köksbord tillbringade jag mycket tid i min sorgfria trygga barndom, och många lyckliga minnen finns med i bagaget därifrån.
Många är också de berättelser Mormor och Morfar berättat om sina liv just där, för det var på den tiden innan Tv och datorer intog hemmen och berättandet var en del av den sociala samvaron.

Mormor och Morfar har varit borta i snart 40 år, men de vackra minnena lever kvar. Inte minst den spruckna, gamla, smutsiga tavlan påminner om dem. För jag har alltid tyckt att paret liknar Mormor och Morfar.

Tavlan fick sen sin plats bredvid mammas säng. Och jag brukade ligga i föräldrarnas säng och titta på den gamla tavlan och minnas, samtidigt som mamma satt vid symaskinen och sydde, lappade och lagade, eller vad hon nu gjorde? Det var alltid något på gång. Och vi diskuterade ofta minnen från hennes kära barndomshem.

Samma tavla hängde fortfarande kvar vid hennes säng, när hon insjuknat i den sjukdom som kom att ta hennes liv. Jag låg i pappas säng bredvid henne, efter att just ha behandlat henne med ansiktszonterapi, och vi talade om sjukdomen och möjligheterna... Det är kanske ett av de sista alldeles rediga samtal som jag förde med min mor?
Jag tittade på tavlan som hängde bakom henne, och hon frågade vad jag tänkte på?

Jag sa att den tavlan vill jag ha sen den dagen du är borta, den ska hänga ovanför mitt köksbord, för den innehåller så många minnen!

Du får ta den, sa hon. Ta den nu!
Men jag svarade att inte kan jag ta den nu, du behöver den att se på, för den innehåller också dina minnen. Så den fick hänga kvar.

Nu har den hängt en tid ovanför mitt matsalsbord och där ska den hänga så länge jag får bestämma. För i denna gamla tavla finns min barndoms minnen, och också fina minnen av min mor.

Ups, blev visst lite nostalgisk...

Vad som händer med den sen är det upp till någon annan besluta. :)


lördag 18 februari 2017

Rädslan styr vårt samhälle?



Ja vart är världen på väg?
Ett gammalt uttryck men nu aktuellare än någonsin.

Hela samhället börjar vara uppbyggt på folkets rädsla och snart är allihopa rädda för sin egen skugga!
Allt bör också vara försäkrat, för det kan ju hända...
De vinklade nyhetssändningarna behöver man ha kontroll över ("rädsla säljer"eller ger tittare) för tänk nu vad den där Trumpen kan ställa till med, om man av misstag skulle släppa kontrollen över vad han har för sig en endaste liten stund?

Föräldrar behöver stå i ständig kontakt med sina barn av rädsla för allt som kan hända, om man nu skulle låta dem stå på egna ben?!

Visst det är farligt att leva! Det har det alltid varit, eller?

Nej, det var inte farligt att leva när jag var barn, det var bara underbart härligt!

Vi höll till i skogen dagarna i ända. Trots att någon sköt en varg i byn.

Byggde vi inte trädkojor så kanske vi byggde en flotte för att ta oss över ån, eller cyklade längs trafikerade vägar utan hjälm.
Att samla kråkägg och skatägg var också det en vanlig syssla, och ibland ramlade någon ner ur trädet, och jag har ett minne av en bruten arm? Dock inte min.
Med gamla moraknivar som vi fick av föräldrarna byggde vi pilbågar och täljde pilar, och med dessa lekte vi sen cowboy och indian...Blev vi fångade så släpades vi iväg till något gammalt utedass, och där fick vi sitta med haspen ordentligt på från utsidan. Utan rädsla, för givetvis litade man på att kompisarna kom och släppte ut en.

Vintertid byggde vi hoppbackar i skogen. Vi skidade allt vad vi orkade utför mellan träden för att kunna hoppa så långt som möjligt. Att skidspåren och pulkbackarna gick över vägen var det ingen som oroade sig för.
Polarn där nere skulle ju hålla koll på bilarna om hen inte glömde för att skynda upp i backen tillbaka.
Skridskobanorna fixade vi själva på nån pott i skogen. Det hände väl att man blev våt? Men vad gjorde väl det? Man höll sig varm med att vara i rörelse. Aldrig att föräldrarna ens kom på tanken att börja söka en. Nej, de kommer nog hem när de blir hungriga....

Telefonen var en sådan som satt fast i väggen, ville man ringa så beställde man ett samtal via centralen. Telefon fanns inte heller i varje hus. Och det var sällan den användes. Ville man träffa kompisar så gick eller for man helt enkelt dit.

Barnsjukdomar skulle man ha! Gick det en epidemi så var det bara att följa med föräldrarna på besök dit där smittan fanns. För barnsjukdomar skulle man ha medan man var barn, därför  att man fick dem så mycket lindrigare då. Mässling, vattkoppor, rödahund, påsjuka...

TV kanske man fick titta på en stund på kvällen, och nyhetssändningar sändes kl 22, men då var ungarna i säng.

Vi kände inte till rädslan, vi ville bara leva och ha roligt!

Idag sitter de yngsta med och ser på nyheterna dagarna i ända. Och det är viktigt att informera dem om allt som kan hända.
Sen tar man ungarna till psykolog för att de är stressade och inte kan sova? Jag säger bara... fy... Vart är världen på väg?

Ska vi vara rädda? Har vi orsak att vara försiktiga? Kan det hända här hos oss?

Det är de mest vanliga frågorna som dagens tv-reportrarna ställer.
Underbygg folkets rädsla.
Rädsla är det som säljer.

Varför har det blivit så?

Skrämmande läsning, säger någon och delar en nyhet på FB...
Usch så hemskt säger en annan och delar en bild av leende ynglingar som står med varsitt avskuret öra och en sargad hund ligger vettskrämd nere på bilden...

Vad är det för fel på folk???
Varför utgår man från att andra vill se eller läsa det som är hemskt?

När ska människan börja förstå att det man lägger uppmärksamheten på, så är det som växer sig starkt?
Vill man förändra världen så dela istället det som är positivt, så det får en möjlighet att växa. Tycker man att djurplågeri är fruktansvärt? varför delar man det då vidare?

Vill man förändra världen till en positivare plats att leva? Börja med att förändra sig själv.
Tänk Kärlek!
Lev kärlek!
Visa Kärlek om du vill ha en kärleksfull värld.

Obehagskänslan man får av att läsa något eller titta på något kommer från djupet av vår själ, och är bara ett tecken på att vi riktar vår tanke, vår uppmärksamhet till något som vi inte vill skapa i vår tillvaro.
Rikta istället uppmärksamheten till det som ger lycko- och glädje-känslor så vet vi att nu är vi på rätt väg, att vi håller på att skapa något bra!

Jag vill inte ha ondska och orättvisor i min tillvaro och därför vägrar jag ge uppmärksamhet till sånt.

Men oberoende av hur mycket man blockerar flödet för att slippa se all skit så slinker alltid något igenom.

Det som förundrar mig är att folk påstår sig vilja ha en bättre värld att leva i samtidigt som de frossar i all världens elände?
Hur har de egentligen tänkt att få den ekvationen att gå ihop?