söndag 26 februari 2017

Jakten på skogens själ

I flera dagar nu har vi vandrat runt i skogen, jag och min vän, i jakten på skogens själ.


Vi kan ju höra den, vi kan känna den och vi kan till och med känna doften av den.
Och ibland kan jag känna närvaron alldeles tydligt i form av rysningar av välbehag längs ryggraden...

Du underbara skog som stillar min själ och ger frid till mina tankar, varför lyckas jag inte fånga din själ genom min telefonlins?
Du gäckar mig! Det går en stilla susning genom trädkronorna en alldeles vindstilla söndagsförmiddag, var det du?

Eller den lilla medtagna åkerfräken som så ensam står där vackert grön i allt det vita?


Vi lyckas inte fånga dig på bild idag heller, men vi går tacksamma hem igen, vi har åtminstone fått uppleva stillheten, och välbehaget av att känna din närvaro.

Vi lyckas fånga några stenars själar, de har äntligen fått gå i välbehövlig vinter vila :)



här tog jag bild av stenens hjärta :)

Och några snöhjärtan ligger också på vår väg och pockar på uppmärksamhet...



Fåglarna vaknar plötsligt till liv och börjar en stillsam sång, först då inser jag att tystnaden varit fullkomlig.
Solens strålar bryter igenom molnen och ger en känsla av en varm andedräkt som stilla smeker min kind.

Detta är rikedom! Frisk luft och stillhet, den medicin som borde ordineras mot allehanda krämpor :)

fredag 24 februari 2017

En gammal tavla med sprucket glas


Vad ska du med den till? frågade en av döttrarna.
Den är nu knappast värd så mycket? och dessutom är den ful!
Diskussionen kom till efter en liten utfärd den tagit innan den hittade sin plats ovanför vårt köksbord.

Ja, vad svarar man på det? Hur förklarar man varför den är så värdefull för mig, men knappast för någon annan. Men varje sak har sin historia. Därför ska jag berätta tavlans historia, främst för mina döttrar.

Den är broderad i början av 1930 av Hilda Maria Hartvik läser jag på baksidan skrivet med min mors prydliga handstil.
Jag blev lite förvånad över att min mormor broderat den, för jag trodde alltid att det var min mormorsmor som gjort det.
Den hängde alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, ovanför Mormors och Morfars köksbord, och Mormor brukade säga att det var hennes Mor och Far som gick där sida vid sida som hon mindes dem som barn. Därför trodde jag att den broderats av hennes Mor.

Vid Mormors köksbord tillbringade jag mycket tid i min sorgfria trygga barndom, och många lyckliga minnen finns med i bagaget därifrån.
Många är också de berättelser Mormor och Morfar berättat om sina liv just där, för det var på den tiden innan Tv och datorer intog hemmen och berättandet var en del av den sociala samvaron.

Mormor och Morfar har varit borta i snart 40 år, men de vackra minnena lever kvar. Inte minst den spruckna, gamla, smutsiga tavlan påminner om dem. För jag har alltid tyckt att paret liknar Mormor och Morfar.

Tavlan fick sen sin plats bredvid mammas säng. Och jag brukade ligga i föräldrarnas säng och titta på den gamla tavlan och minnas, samtidigt som mamma satt vid symaskinen och sydde, lappade och lagade, eller vad hon nu gjorde? Det var alltid något på gång. Och vi diskuterade ofta minnen från hennes kära barndomshem.

Samma tavla hängde fortfarande kvar vid hennes säng, när hon insjuknat i den sjukdom som kom att ta hennes liv. Jag låg i pappas säng bredvid henne, efter att just ha behandlat henne med ansiktszonterapi, och vi talade om sjukdomen och möjligheterna... Det är kanske ett av de sista alldeles rediga samtal som jag förde med min mor?
Jag tittade på tavlan som hängde bakom henne, och hon frågade vad jag tänkte på?

Jag sa att den tavlan vill jag ha sen den dagen du är borta, den ska hänga ovanför mitt köksbord, för den innehåller så många minnen!

Du får ta den, sa hon. Ta den nu!
Men jag svarade att inte kan jag ta den nu, du behöver den att se på, för den innehåller också dina minnen. Så den fick hänga kvar.

Nu har den hängt en tid ovanför mitt matsalsbord och där ska den hänga så länge jag får bestämma. För i denna gamla tavla finns min barndoms minnen, och också fina minnen av min mor.

Ups, blev visst lite nostalgisk...

Vad som händer med den sen är det upp till någon annan besluta. :)


lördag 18 februari 2017

Rädslan styr vårt samhälle?



Ja vart är världen på väg?
Ett gammalt uttryck men nu aktuellare än någonsin.

Hela samhället börjar vara uppbyggt på folkets rädsla och snart är allihopa rädda för sin egen skugga!
Allt bör också vara försäkrat, för det kan ju hända...
De vinklade nyhetssändningarna behöver man ha kontroll över ("rädsla säljer"eller ger tittare) för tänk nu vad den där Trumpen kan ställa till med, om man av misstag skulle släppa kontrollen över vad han har för sig en endaste liten stund?

Föräldrar behöver stå i ständig kontakt med sina barn av rädsla för allt som kan hända, om man nu skulle låta dem stå på egna ben?!

Visst det är farligt att leva! Det har det alltid varit, eller?

Nej, det var inte farligt att leva när jag var barn, det var bara underbart härligt!

Vi höll till i skogen dagarna i ända. Trots att någon sköt en varg i byn.

Byggde vi inte trädkojor så kanske vi byggde en flotte för att ta oss över ån, eller cyklade längs trafikerade vägar utan hjälm.
Att samla kråkägg och skatägg var också det en vanlig syssla, och ibland ramlade någon ner ur trädet, och jag har ett minne av en bruten arm? Dock inte min.
Med gamla moraknivar som vi fick av föräldrarna byggde vi pilbågar och täljde pilar, och med dessa lekte vi sen cowboy och indian...Blev vi fångade så släpades vi iväg till något gammalt utedass, och där fick vi sitta med haspen ordentligt på från utsidan. Utan rädsla, för givetvis litade man på att kompisarna kom och släppte ut en.

Vintertid byggde vi hoppbackar i skogen. Vi skidade allt vad vi orkade utför mellan träden för att kunna hoppa så långt som möjligt. Att skidspåren och pulkbackarna gick över vägen var det ingen som oroade sig för.
Polarn där nere skulle ju hålla koll på bilarna om hen inte glömde för att skynda upp i backen tillbaka.
Skridskobanorna fixade vi själva på nån pott i skogen. Det hände väl att man blev våt? Men vad gjorde väl det? Man höll sig varm med att vara i rörelse. Aldrig att föräldrarna ens kom på tanken att börja söka en. Nej, de kommer nog hem när de blir hungriga....

Telefonen var en sådan som satt fast i väggen, ville man ringa så beställde man ett samtal via centralen. Telefon fanns inte heller i varje hus. Och det var sällan den användes. Ville man träffa kompisar så gick eller for man helt enkelt dit.

Barnsjukdomar skulle man ha! Gick det en epidemi så var det bara att följa med föräldrarna på besök dit där smittan fanns. För barnsjukdomar skulle man ha medan man var barn, därför  att man fick dem så mycket lindrigare då. Mässling, vattkoppor, rödahund, påsjuka...

TV kanske man fick titta på en stund på kvällen, och nyhetssändningar sändes kl 22, men då var ungarna i säng.

Vi kände inte till rädslan, vi ville bara leva och ha roligt!

Idag sitter de yngsta med och ser på nyheterna dagarna i ända. Och det är viktigt att informera dem om allt som kan hända.
Sen tar man ungarna till psykolog för att de är stressade och inte kan sova? Jag säger bara... fy... Vart är världen på väg?

Ska vi vara rädda? Har vi orsak att vara försiktiga? Kan det hända här hos oss?

Det är de mest vanliga frågorna som dagens tv-reportrarna ställer.
Underbygg folkets rädsla.
Rädsla är det som säljer.

Varför har det blivit så?

Skrämmande läsning, säger någon och delar en nyhet på FB...
Usch så hemskt säger en annan och delar en bild av leende ynglingar som står med varsitt avskuret öra och en sargad hund ligger vettskrämd nere på bilden...

Vad är det för fel på folk???
Varför utgår man från att andra vill se eller läsa det som är hemskt?

När ska människan börja förstå att det man lägger uppmärksamheten på, så är det som växer sig starkt?
Vill man förändra världen så dela istället det som är positivt, så det får en möjlighet att växa. Tycker man att djurplågeri är fruktansvärt? varför delar man det då vidare?

Vill man förändra världen till en positivare plats att leva? Börja med att förändra sig själv.
Tänk Kärlek!
Lev kärlek!
Visa Kärlek om du vill ha en kärleksfull värld.

Obehagskänslan man får av att läsa något eller titta på något kommer från djupet av vår själ, och är bara ett tecken på att vi riktar vår tanke, vår uppmärksamhet till något som vi inte vill skapa i vår tillvaro.
Rikta istället uppmärksamheten till det som ger lycko- och glädje-känslor så vet vi att nu är vi på rätt väg, att vi håller på att skapa något bra!

Jag vill inte ha ondska och orättvisor i min tillvaro och därför vägrar jag ge uppmärksamhet till sånt.

Men oberoende av hur mycket man blockerar flödet för att slippa se all skit så slinker alltid något igenom.

Det som förundrar mig är att folk påstår sig vilja ha en bättre värld att leva i samtidigt som de frossar i all världens elände?
Hur har de egentligen tänkt att få den ekvationen att gå ihop?

söndag 29 januari 2017

Jodå, Attraktionslagen fungerar!

Visst gör den det!
Efter att ha hamnat av vägen en tid förra året, så är jag nu tillbaka på rätt spår känner jag.

Jag har arbetat intensivt med mina tankemönster och känslor nu i några månader och visst ger det resultat!

Det är ungefär som en kollega sa, under mitt tidigare gästspel som hyttvärdinna på Birka Princess,
"min man brukar säga till mig, det är ingenting som är svårt med att tvätta fönster! Bara man är systematisk. Men man måste göra det systematiskt!

Nåja, den gången tyckte jag att bara själva tanken lockade till skratt, att det skulle vara svårt att tvätta fönster...? :) Men jag förstår nu vad hon menade. Kanske inte just med själva fönstren, men...

Om man tycker något är svårt, som att ändra ett tankemönstret så får man kanske lov att vara lite systematisk, och uppmärksamma de tankar och känslor som kommer, tills man upptäcker det negativa spåret och förstår var det går fel och vad som håller en tillbaka, vilka tankar som stoppar flödet.
Först då kan man hitta tillbaka till det rätta flödet igen.

Nu bara kommer allt precis som det är tänkt att vara, och nya friska vindar blåser.
En vän sa för många, många år sen. Varför faller bara allt för dina fötter? men inte framför mina.
Och jag svarade då, man måste kanske vara lite uppmärksam och ta emot det när det kommer?

Det är ju så attraktionslagen fungerar.

Jag är så tacksam för att leva här och nu, och att få arbeta med det jag älskar!
Och till dig Kim, kan jag säga att min beställning- den levereras som bäst! :)
Det kommer kanske inte alltid genast, det man önskar och beställer, men det kommer bara man tillåter det komma!

Be och du ska få! Din önskan är min lag!

Tack! Jag är så Tacksam och Lycklig!

Livet ska ju vara en konstant utveckling, vi ska alltid ha ett mål och vi ska alltid föra oss i ett konstant flöde framåt!

lördag 14 januari 2017

Vilken underbar dag!



Idag kände jag för att skotta, men till skillnad från andra så skottar jag inte bort snön, utan tvärtom. Snön är ett fantastiskt isoleringsmaterial!
Fortfarande lite mörkt och grått, men se där - himlen var ju blå! Bara ett maffigt moln som skymde solen.

En stund senare bröt solen fram ovanför molnet, och värmen från solen bildade lite dimma som gav magi åt min vardagsvy.



Snabbt upp med snön på terrassen och ut på den dagliga lunken, sånt vackert väder går inte att förspilla!





 Helt magiska färger - godis för ögonen och balsam för själen! och givetvis ett litet hjärta i skyn.




Jag kan aldrig se mig riktigt mätt på himlen, denna storslagna vackra himmel!


söndag 1 januari 2017

Oh yeah - Början bra!


Jag kan lika bra skriva årskrönika direkt ;) 2017 var ett helt magiskt år :)

Jag väcktes med ett ryck halv 10 av att golvet knarrade... Pappa! honom hade jag ju glömt...
Oj vad jag sovit gott inatt! Vet inte när jag senast sovit så gott?

Vi hade en mysig nyårsafton.
Det blev två timmar i tunnan med locket som vindskydd medan den kraftiga vinden öste på.
Men varmt och gott i vattnet och en stjärnklar himmel fick vi med flera stjärnfall.
Sen blev det mys framför tv med glada skratt till grevinnan och betjänten.
Och glädjen höll i sig ända fram till sena natten.

Jag är så tacksam för att pappa ville fira med oss och sova över i jungfrukammaren.

Årets första dag och första promenaden var som att stiga in i en ny värld till skillnad från de senaste dagarnas blåsiga väder.
Och det stora runda hjärtat som var så tydligt för mig (men som kameran inte såg lika tydligt) gav löfte om en strålande framtid!

För mig blir dagen ett tecken på att det som många upplevt som ett turbulent år nu ersätts av ett tryggt lugnt år.


Att det var helt vindstilla, gav mig också möjlighet att föra en lång dialog med en strandskata, till Kosmos stora förundran.


Därtill - ett par minusgrader och den rätta nyårskänslan kunde inte annat än infinna sig.
Och de vackra solnedgångarna fortsätter ju att imponera...

Lycklig?
Ja men visst!
Detta blir utan tvekan ett magiskt år!