I Feel Good

Vilken känsla!
Jo jag mår bra, och jag har sagt det förr... Och visst har jag tykt att jag mått bra, men det är den där vanekänslan säkert? Mår man på ett visst sätt en längre tid så blir det till slut ett normalt tillstånd, och man tror att det ska vara så?
Och det är ju det man uppmanas att tro, att allt beror på en stigande ålder. Och man har ju så många gånger hört personer i sin närhet uttrycka; Det är åldern! Efter 40 började allt gå neråt, efter 50 började alla besvär och det blev blodtrycksmedicin och sockermedicin på ett och samma besök hos doktorn, typ... som en del brukar utrycka det, typ.. :)

Är man 40+ så ska man ha medicin åtminstone för blodtrycket eller sköldkörten, gärna också något som dämpar det oroliga hjärtat, eftersom det börjar slå så ojämnt om man stressar....

Och hur många gånger under åren inom sjukvården har man inte sett doktorn klappa sin förtvivlade patient på axeln medan hen tröstande sagt orden; Du får acceptera att du inte är någon ungdom längre...

Skitprat säger jag! Och med all rätt, tycker jag? För jag har varit där!
Jag har haft den oregelbundna hjärtrytmen, och ja den förvärrades av stress.
Jag har haft blodtrycks-stegringarna, gränsvärden på socker och kolesterol. Och ja, det kom först efter att jag fyllt 40, efter 23 år på ambulansen, efter att min kropp (ganska tidigt) slutat producera östrogen, efter makens hjärnblödning och 3 månader utan sömn och efter att sköldkörteln slutat fungera och 40 kilo lagts till på min kropp, som tappat all sin styrka och tydligen helt saknade muskler?

Först därefter när adrenalinkickarna (de som tidigare gett stimulansen i ambulansen) höll på att ta knäcken på mig, förstod jag att jag måste välja; Antingen stiga ur ambulansen helt eller börja äta hjärtmedicin? Jag steg ur.

Livet har fortsatt som företagare på heltid, med allt vad det innebär, och kampen för att ännu en gång bygga upp  kroppen har pågått i många år, utan resultat, har jag tykt?
Men jag har kämpat på, för jag har aldrig kunnat acceptera att man som 50åring inte orkar ta sig upp från huksittande? Eller orkar stiga upp på bryggan ur båten om det råkar vara lågvatten? Hur ska det då kännas om man råkar bli 90? Om man redan känner sig så? Nej kämpa, kämpa...

Och sen helt plötsligt en dag i november så låste jag mig ute, och tvingades bryta mig in för att få både bil och husnycklar. Kunder var bokade och adrenalinet pumpade i öronen... Och när jag ligger där i sidoplankan, på insidan, med fötterna upp i det lilla fönstret, ja då upplever jag flowet!

  Flowet! Inte ett skenande oregelbundet hjärta.

Just så brukade den härliga känslan kännas förr, när adrenalinpåslaget släppte när faran var över och  man visste att man gjort ett bra jobb!

Och där jag ligger i min sidoplanka så kommer vetskapen, insikten om vad som hänt...

Jag känner mig inte gammal längre, jag har kraft och styrka, och precis som förr går jag direkt från tanke till handling!

Härligt! jag känner mig garanterat 40 år yngre.
Jag har spänst och styrka i mina muskler, inga spänningar, inga smärtor, och jag går ner i spagat! Och bildbevis ska komma, men inte nu i min pyjamas :)

Men det bästa av allt - mitt hjärta fungerar och oregelbundenheten i rytmen som inte längre finns, oroar förstås inte längre.
Inte heller oroar framtiden även om det ännu förutspås sämre tider. Och jag sover mycket gott! :)


Och nej det var inte åldern!
Men däremot den stress som jag inte trodde mig ha, trots att jag brukade säga; Märkligt enligt alla checklistor så uppvisar jag alla symtom på stress...även om jag inte känner mig stressad?
Men stressen som pågått under många, många år hade sakta brutit ner min kropp.
Stressen som slukat mängder med kväveoxid för att frigöra citikolinet, som krävs för att häva stressen...
kväveoxid?
Ja varifrån får vi den då?
Jo visst ja, det var den där forskningen som gav nobelpris i medicin -98, forskningen om kväveoxidets betydelse för friska blodkärl och ett friskt hjärta.
Och kväveoxid får vi från aminosyran L-arginin.
Kväveoxiden behövs för en massa funktioner i våra kroppar bla musklerna, så inte så konstigt att de varit kraftlösa?
Nu först efter 1,5 år kom vetskapen om vad det gjort och jag är lite i ångerkammaren... Varför tog jag inte högre dos från början? Jag kunde ju ha haft den här känslan redan för ett år sen? eller?
Men jag mådde ju ganska bra tyckte jag, så jag hade inte heller något egentligt behov av att må bättre. Jag köpte ju för att maken kanske skulle ha nytta av det? Ha ha, tänk så man kan lura sig själv!

Tack Helena min vän för att du inte gav dig trots flera nej från min sida.
Tack för att du envist hävdade att jag måste testa Proargi9+.
Tack vare dig mår jag nu så fantastiskt bra och är helt utan mediciner!

Nu har jag dessutom lagt snart en veckas diet bakom mig och det blir spännande att se vad vågen visar i morgon :) Trots väldigt lite kalorier har jag känt mig starkare i musklerna, men så har jag ju också höjt dosen L-arginin till 10-15 gram/dag.

Och nu förstår jag varför L-arginin går under namnet föryngrings-aminosyran :)

Oh yeah, I feel good...