Lugn och ro...

...efter gårdag kvällens krigszon. 

Vi har firat villavslutning på samma sätt som vi gjort i många år nu. Dvs i soffan på varsin sida om vettskrämd hund som flämtar av skräck!

Visst det är vackert  med alla facklor som lyser upp augustinatten, det är också vackert med raketernas stjärnfall. Men jag ser absolut inget nödvändigt eller vackert i smällandet och knattret som börjar tidig kväll och pågår fram till morgonnatten. I natt small den sista raketen av efter kl 2, åtminstone den sista jag hörde, detta efter att vi med våld lyckats få ut den fyrfotade familjemedlemmen för att tömma blåsan. Han vägrar envist ge sig ut i kriget frivilligt och det förstår man med alla skott som avlöser varandra och krutlukten som fyller luften.

Idag har han sovit nästan hela dagen tills "piede" kom på tal. Vi fick en härlig tur längs skogsvägarna. Doften av höst fyllde näsborrarna, och tystnaden var öronbedövande. Nu är det fridfullt! Inte ens måsar, flugor eller mygg så långt örat kan höra. Endast en strandskatas gälla rop bryter tystnaden, och på håll hörs också en skata skratta. Förövrigt är det bara vännens steg och knastret från hjulen man kan höra.

 

Ringblommorna blommar envist vidare i den gamla hjärngrytan och de ska fortsätta lysa upp hösten länge ännu om de inte täcks med snö tidigare än väntat?

Och varifrån kom detta påstående nu då? undrar ni kanske?
Jo därför att...





  ...förra hösten lyste rönnbären med sin frånvaro, och det gjorde också snön senaste vinter!
Nu är rönnarna överfulla med bär som tynger ner grenarna. Betyder detta att torrskafferiet ska fyllas på? Jag menar ... ifall vi snöar in i vinter kan det ju vara bra att ha lite mat i skafferiet ;)

 Nu ligger sundet stilla, friden har också infunnit sig i stugan och inatt hoppas vi också på frid i sovrummet, utan en flämtande vettskrämd hund. Kan behövas, för i morgon blir en spännande dag på annan ort, och då kan det vara bra med en utvilad hjärna och ett piggt öga.