Förlorar man någon som står en nära, någon som är en väldigt kär, så kan sorgen kännas tung att bära.
Tänk på döden som en vän, något som befriar den kära från sorg och smärta.
Döden är en naturlig del av livet. Alla ska vi dö någon gång. En del har kortare väg att vandra på jorden, medan andra har längre vandring att gå.
Ser man på döden som en fortsättning till en annan dimension, som en början på något nytt så blir sorgen så mycket lättare att bära. Varför ska vi missunna någon att gå vidare?
Orkar man bara se på händelsen som en del av ett större mönster kan sorgen placeras in i ett vidare sammanhang, små och stora mönster vävs samman till en perfekt och harmonisk helhet.
Allting sker för att det har en mening, för att vi ska växa.
Att säga till någon som mister ett barn, att "allt har en mening" känns säkert som ett hån, just då... Hur kan det finnas en mening med att någon dör, vad finns det för mening med att barn dör?
Sorgen blir förlamande om man tillåter att den förtär en inifrån.
Men vad består egentligen sorgen av? Hur förklaras känslan sorg? Är inte sorgen detsamma som saknad, ilska, och bitterhet över att bli lämnad kvar ensam? Och frågeställningen; varför drabbades jag av detta? Hur ska jag orka bära detta?
Sorgen är kanske egentligen kommen från egot?
Släpp taget! Låt de älskade gå, låt dem vandra vidare på den väg de är ämnade att gå!
Välj livet! Släpp sorgen!
Känn tacksamhet för den tid ni fått vara tillsammans, och låt dem gå vidare med kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar