Att tålamod är en dygd är en gammal sanning.
En ängels tålamod har man också hört många gånger. Personligen är jag inte känd för mitt goda tålamod, utan jag vill helst att saker ska ske omgående. Tyvärr verkar min livsläxa vara att lära mig tålamod, att allt har sin tid, att allt kommer till en när tiden är mogen, på rätt plats och i rätt ordning.
Man kan inte gräma sig över det som blev fel, eller blev ogjort. Det var helt enkelt inte meningen att det skulle ske nu, eller på det viset som jag hade tänkt att det skulle ske.
Om det är meningen kommer det nya chanser, när tiden är mogen. En svår läxa att lära om man som jag är en "hosaböx".
Men en sak har jag fått lära mig, att den som väntar på något gott så väntar aldrig för länge!
Som barn väntade jag på julen från slutet av november. Till lilla jul kom adventsstjärnan upp i mitt sovrumsfönster, den lyste så röd och varm, och då visste jag att nu är det på gång... till Lucia kom den sjuarmade ljusstaken i köksfönstret. Huset började sakta fyllas av allehanda dofter som fick förväntan att stiga...Det närmade sig, snart skulle jultomten komma. Och så steg man upp på julaftonsmorgon och där stod granen så grön och grann, väldoftande och tindrande och då visste man att nu är snart väntan över.
Juldagarna fram till tjugondag Knut var något alldeles speciellt, kanske just för att man väntat så länge på detta? Julen blev en helt magisk högtid i gemenskap med familj, släkt och vänner.
Och julottan på juldagsmorgonen var ett måste även om man var ett litet barn.
Idag behöver inte barn vänta på julen, den blir i stället en lång utdragen historia som man egentligen kanske redan tröttnat på då julafton kommer? Affärerna börjar fyllas med julsaker redan i september, julgranen är klädd, och tomtarna står framme redan på lilla jul... varför denna brådska?
Julen håller på att tappa magin som jag så väl kommer ihåg från barn.
Barn behöver inte längre vänta på något, hur ska de då kunna lära sig att det finns något som kallas tålamod?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar