När jag blir 50...

Jag såg en gång en film vid namn "Den tatuerade änkan", och lovade mig då att när jag blir 50 ska jag också göra min tatuering! Jag var då i 30 års åldern, och tatueringar var ganska ovanliga, något som har ändrats med åren. Nåja 50 kom och 50 gick... just där vid 50 var det på tal, men jag blev aldrig riktigt klar över vad det skulle bli eller var min tatuering skulle sitta, så det hela lades på is, men bortglömt? Nejdå. Det man lovat ska man hålla!

Och så kom det sig att jag såg en liten näpen kolibri, och tänkte att en sån kunde jag bära på min kropp. Jag googlade på kolibrin och dess betydelse och hittade denna vackra Inka-myt om Picaflor, kolibri på spanska.

Enligt inkatraditionen har vi alla människor samma frö inom oss, en potential till ”mästerskap”, ett frö som kan gro och bära frukt. Inkamyterna beskriver den processen med symboler från naturen, något som känns naturligt med tanke på deras syn på naturen som levande, medveten och oupplösligt förenad med dem själva. De berättar att om du kan öppna ditt frö och ge det den näring det behöver så kan det slå rot, gro och växa till en stark och vacker blomma. När blomman har vuxit till sig slår den ut i all sin prakt ovanför ditt huvud och då lockar du till dig den lilla kolibrin som vill komma och äta av din blommas söta och mustiga nektar. Den här lilla kolibrin är en mycket speciell och värdefull bundsförvant.
Enligt inkamyterna så hände det sig en gång att alla fåglar utlyste en tävling om vem som kunde flyga ända upp till solen. På tävlingsdagen samlades alla fåglarna, utom kolibrin som inte syntes till någonstans. Efter att ha väntat en stund bestämde sig de andra fåglarna för att strunta i kolibrin, och startskottet gick. Fåglarna flög och flög, högre och högre. En efter en blev de utmattade och tvingades avbryta tävlingen, och till sist var det bara kondoren kvar. Han kämpade febrilt, men när han var nästan framme vid solen tröt de sista av hans krafter och även han tvingades ge upp. Precis i det ögonblicket började någonting röra på sig under kondorens fjäderskrud, och så kom någonting med blixtens hastighet och flög den sista korta sträckan ända upp till solen. Det var kolibrin som hade åkt snålskjuts gömd under kondorens fjädrar, och på så vis vann hon tävlingen. 

Inom inkamytologin är solen symbolen för den högsta kraften, kunskapen och visdomen i universum. När kolibrin kommer till dig, som resultat av ditt frös utveckling till en vacker blomma med god nektar, upprättar du din egen direkta kommunikationslinje till denna kraft, kunskap och visdom. Så budskapet i denna vackra och lekfulla beskrivning är mycket starkt. (Källa: "Inkamästarnas arv" av Anna E. Southerington.)'

Jag förstår denna Inka-myt på följande sätt: Om jag sår goda frön och vårdar dem ömt tills de slår ut i full blom, så kan vi ta oss till oanade höjder, den lilla picafloren och jag!

Därför sitter nu denna blå-gröna kolibri på min nacke som en ständig påminnelse.