"Husköpartankar"

Jag har i flera år kastat lystna blickar på ett litet hus, som enligt mig skulle vara helt perfekt för min lilla verksamhet. Nu är plötsligt det lilla huset till salu, och jag tror nog att jag blir tvungen att lägga in ett bud. Sedan är det ödet som får avgöra om det ska bli mitt, men ja det lockar mig liksom till sig...
Och där finns möjligheter, så vi får väl se hur det blir.
Inte för att jag på  något sätt vantrivs där jag är, men det är för litet, och jag har länge känt att jag har vuxit ur det. Det behövs helt enkelt mera utrymme.

Är det inte märkligt att man aldrig blir färdig, aldrig kommer till den känslan att hit men inte längre...
Jag brukar förundras över de människor som skaffar utbildning, jobb, hus och familj. Sedan är de helt nöjda och lever lyckliga i alla sina dagar! Varför har det aldrig drabbat mig?
Jag har alltid den känslan att livet har mera att ge, att det finns så mycket outforskat och så mycket mera att hämta. Varför stanna nu, det kan ju finnas något spännande runt nästa husknut!?

Vad kan väl bättre beskriva känslan än Dan Anderssons visa Omkring tiggarn från Luossa!?
.