Tiden går snabbt!

...åtminstone då man har roligt, inte tu tal om den saken! Och vi hade ju till och med glömt...

...tills  jag kontaktades av den kära vännen Per, som hängt en blomma på vår dörr...

Tio år!?

Tio vackra gula rosor!

En ros för varje år som gått sedan den dagen för tio år sedan då maken fick sin stroke, en stroke som enligt läkarna skulle ta hans liv!

Men, men som han själv säger; Sankte Per hade inget rum i härberget, så han lever fortfarande kvar i högsta välmåga, i dag deltidsarbetande.

Så... det har hos oss blivit ett faktum; Ingen vet dagen, ej heller stunden! Inte ens läkare :)

Och därför lever vi i stunden och tar dagen som den kommer, för det är just nu vi lever!!!