Livet är inte spikrakt

Livet är inte spikrakt, det var titeln på den bok en vän lade i min hand kort efter att min man påbörjat sin mödosamma färd tillbaka efter hjärnblödningen. Det är också det som har  uppdagats ganska tydligt för
för mig under de prövningar som ju livet trots allt är. Vi ställs hela tiden in för nya prövningar, och man tänker hur ska jag nu orka ta mig vidare? Men av någon anledning går livet vidare, mitt i mörkret finns de små ljusglimtarna som tänder små gnistor av hopp om en ljusare framtid.

 Ibland kan saker kännas så orättvisa och meningslösa! Vänner dör, barn dör... Varför? Finns det någon mening med något så meningslöst? Nej! är väl det man först intalar sig, inte kan det finnas någon som helst mening! Men allt eftersom dagar läggs till dagar, för att så småningom bli till år, så kan man börja se ett visst mönster i det som skett och också börja förstå varför det hänt.

Vi ställs inför prövningar och vi ställs inför valmöjligheter. En prövning gör att vi kanske ställs inför en korsväg och måste byta väg. Valet är alltid vårt eget - vilken väg ska man välja? Kriser kan man inte undvika, men valet hur man låter krisen påverka sig är alltid ens eget! Antingen bestämmer man sig för att bli stärkt av krisen eller också gräver man ner sig i eländet och låter krisen stjälpa hela tillvaron?

För min del har det alltid känts enkelt, valet har blivit att gå vidare och göra det bästa av situationen. Och ur varje kris har man gått en aning starkare, trygg i vissheten om att man aldrig tilldelas mera än man orkar bära!