Vad ska du med den till? frågade en av döttrarna.
Den är nu knappast värd så mycket? och dessutom är den ful!
Diskussionen kom till efter en liten utfärd den tagit innan den hittade sin plats ovanför vårt köksbord.
Ja, vad svarar man på det? Hur förklarar man varför den är så värdefull för mig, men knappast för någon annan. Men varje sak har sin historia. Därför ska jag berätta tavlans historia, främst för mina döttrar.
Den är broderad i början av 1930 av Hilda Maria Hartvik läser jag på baksidan skrivet med min mors prydliga handstil.
Jag blev lite förvånad över att min mormor broderat den, för jag trodde alltid att det var min mormorsmor som gjort det.
Den hängde alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, ovanför Mormors och Morfars köksbord, och Mormor brukade säga att det var hennes Mor och Far som gick där sida vid sida som hon mindes dem som barn. Därför trodde jag att den broderats av hennes Mor.
Vid Mormors köksbord tillbringade jag mycket tid i min sorgfria trygga barndom, och många lyckliga minnen finns med i bagaget därifrån.
Många är också de berättelser Mormor och Morfar berättat om sina liv just där, för det var på den tiden innan Tv och datorer intog hemmen och berättandet var en del av den sociala samvaron.
Mormor och Morfar har varit borta i snart 40 år, men de vackra minnena lever kvar. Inte minst den spruckna, gamla, smutsiga tavlan påminner om dem. För jag har alltid tyckt att paret liknar Mormor och Morfar.
Tavlan fick sen sin plats bredvid mammas säng. Och jag brukade ligga i föräldrarnas säng och titta på den gamla tavlan och minnas, samtidigt som mamma satt vid symaskinen och sydde, lappade och lagade, eller vad hon nu gjorde? Det var alltid något på gång. Och vi diskuterade ofta minnen från hennes kära barndomshem.
Samma tavla hängde fortfarande kvar vid hennes säng, när hon insjuknat i den sjukdom som kom att ta hennes liv. Jag låg i pappas säng bredvid henne, efter att just ha behandlat henne med ansiktszonterapi, och vi talade om sjukdomen och möjligheterna... Det är kanske ett av de sista alldeles rediga samtal som jag förde med min mor?
Jag tittade på tavlan som hängde bakom henne, och hon frågade vad jag tänkte på?
Jag sa att den tavlan vill jag ha sen den dagen du är borta, den ska hänga ovanför mitt köksbord, för den innehåller så många minnen!
Du får ta den, sa hon. Ta den nu!
Men jag svarade att inte kan jag ta den nu, du behöver den att se på, för den innehåller också dina minnen. Så den fick hänga kvar.
Nu har den hängt en tid ovanför mitt matsalsbord och där ska den hänga så länge jag får bestämma. För i denna gamla tavla finns min barndoms minnen, och också fina minnen av min mor.
Ups, blev visst lite nostalgisk...
Vad som händer med den sen är det upp till någon annan besluta. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar