Nej, det går inte... Vad är det som inte går? jag brukar svara; det är bara små barn som inte går, och de flesta lär sig :) Förr eller senare brukar de lära sig att gå :)
Vem säger att det inte går? eller att man inte kan? eller har råd? Vem sätter begränsningarna?
Jag minns så tydligt en höstdag för 19 år sedan. Det var det året då jag skildes från flickornas pappa, och jag hade bott med flickorna på sommarstugan ända från slutet på mars. Nu var det höst, och vintern nalkades.
Tillsammans med flickorna, den äldre nyss fyllda åtta och den yngre fem, skulle vi dra upp träbåten som transporterat oss mellan kobbar och skär under sommarmånaderna. Den hade legat hela sommaren i vattnet och var rejält tung.
Vi höll till vid mina föräldrars sommarstuga eftersom läget var lite gynnsammare där. Vi radade ut "trodor" att dra upp båten på... och vi drog och vi drog...
Inte en chans! den rörde sig inte ur fläcken!
Mamma det går inte, sa dottern.
Bilen kördes ner på gräsmattan och båten spändes fast i dragkroken, och båten följde sakta med ett tiotal centimetrar innan repet brast!
Hämta nytt rep ur ladan - samma procedur- och samma resultat...
"Det går inte" sa dottern, vi måste ringa till pappa!" ...klart det går svarade jag vi får vi väl lov att binda i flera rep då... och så hämtade vi ett rep till...
Vid det här laget var man redan ganska svettig och också lite uppgiven, och den äldre dottern slängde igen fram förslaget på att ringa till pappa eller morfar, men jag sa nej, detta ska vi klara själva! Och skam den som ger sig!
Vid tredje försöket, följde båten fogligt med och repen höll! Sporrad av glädjen och de höga adrenalin nivåerna så var det heller ingen konst att få den tunga båten svängd med hjälp av stöttor och den äldre dottern!
Och när den väl låg där med kölen upp sa jag till döttrarna;
Vad var det jag sa? Klart det går! Där ser ni, man kan inte bara ge upp, med envishet och tro på sig själv klarar man vad som helst!
Minnet av den äldre dotterns skratt av glädje och ögonen som strålade av lycka över vår förmåga att klara svårigheten själva, har för alltid fastnat på min näthinna.
Mitt modershjärta svällde av att se lyckan och glädjen i dotterns ögon!
Vi gjorde det! Vi kan klara vad som helst! Hon skrattade hjärtegott!
Så skönt att kunna ge henne den vetskapen, Jag undrar om hon minns, eller om hon glömt? Nej, jag tror nog att minnet finns där djupt inne.
Vad hade jag månne lärt mina döttrar om vi ringt till pappa eller morfar?
Det jag vill säga är;
Om det inte går, om jag inte kan, eller om jag inte har råd? Vem har ansvaret för att det är så?
Är det en vana? Jag har alltid gjort så här, och vill inte göra på annat sätt? eller rädslan att pröva något man inte gjort förr? Ok, kanske är det dags att gå utanför ramarna, och våga pröva på ett annat sätt?
Är det läraren som är för dålig? Ok då måste jag söka upp en annan lärare!
Betalar arbetsgivaren för låg lön? Eller är det jag som helt enkelt accepterar att ha för låg lön?
Valet är ju mitt!
Är jag ett offer? eller är jag min egen lyckas smed?
Jag kanske måste tillföra eller pröva något nytt för att lyckas?
Det är kanske dags att tänka om och vidga vyerna? För resultatet vet man absolut ingenting om innan man prövat!
Klart det går! Man måste bara bestämma sig för att det går!
Och ibland måste man våga bryta det gamla invanda mönstret att göra saker och ting innan man kan lyckas.
Livet är fullt av möjligheter! men allt för ofta gör rädslan för något nytt, rädslan att misslyckas, att man helt enkelt missar möjligheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar