Prisad vare stillheten!

Söndag förmiddag i februari och allt är stilla! Vi, jag och min fyrfotade vän, vandrar beslutsamt ut mot ledörs-udden för första gången denna vinter. Jag har alltid haft respekt för isen trots att, eller kanske just därför att jag vuxit upp och numera lever vid havet. Nu vet vi med säkerhet att isarna bär en tid framåt, och det ger en enorm frihetskänsla.

Förmiddagen var vindstilla och med bara någon minusgrad, som gjord för en promenad på isen. Tystnaden var fullkomlig! Inget brus från omgivningen, inget smatter, ingen musik, inget trafikbuller, bara fullkomlig stillhet! På håll hördes fågelkvitter, och sen blev allt åter stilla.

Att det kan vara så tyst?! Allt andas frid, till och med hunden stillar sig i vördnad och vi står en stund på krönet av klipporna och blickar ut mot det som borde vara öppet hav, nu täcks allt av snö och is. På håll verkar himlen klarna upp kanske ska dagen ännu bjuda på solsken?
Och visst fick vi sol! Och en helt underbar eftermiddag. De tre havsörnar som brukar besöka oss, för att äta av den skräpfisk maken låter ligga kvar på isen efter vittjandet av näten, uteblev idag .
Istället fick jag och min kamera nöja oss med mesarnas besök i trädgården. Inte fy skam det heller.

Eftermiddagen bjöd också på årets första skidtur, och det gav tyvärr mersmak, så imorgon blir det ett besök på närmaste sportaffär för att införskaffa nya skidstavar, med en mer passande längd.