Jag hittade detta citat på face-book, samtidigt som jag har lyssnat på Gunilla på radion, så där i bakgrunden. Gunilla har berättat om sitt liv, sina känslor av att inte duga, att hon var utan värde och att ingen ville ha henne. Nå allt ordnade sig för Gunilla, och hon har ett bra liv idag trots sin sjukdom.
Många andra har också den där känslan av att inte duga, att inte vara snygg och perfekt. Jag vågar nog tro att de flesta har upplevt den känslan, även de största stjärnorna och snyggaste modellerna.
Det där är ju något som man snabbt hamnar in i, man sätter på sig de kritiska glasögonen och börjar kritiskt syna sig själv. Jaha där sitter nu en valk som inte funnits där tidigare, magen har blivit större, rumpan lika så... Visst kan det vara sant, men ju mera man kritiskt synar skavankerna desto mera växer de! Tyvärr.
Man bör nog börja med att älska alla de där små skavankerna. Visst är magen lite för stor, men om man tittar lite noggrannare så kanske den trots allt är ganska gullig? Och så finns det ju så många andra som har större mage... Så man kan ju trots allt vara ganska nöjd?! Kan man bara släppa de negativa tankarna och sakteligen börja hitta små fina saker på sig själv, så börjar också de växa, och snart kan man rent av bli ganska nöjd med sig själv! Först då när man vågar börja tro på sig själv, och älska sig själv precis som man är, börjar man upptäcka världen utanför, och att det faktiskt finns de som ser en och uppskattar en för den man är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar