Varför ska man behöva lida i många år innan läkarna prövar en behandling med thyroxin? De skriver ju ut så många andra läkemedel, för att prova och se om de fungerar och har verkan. Jag har just suttit och tittat på detta program om två unga kvinnors lidande innan de fick diagnos och medicinering, och där ifrågasätter också endocrinologen läkarnas "rädsla" för thyroxin.
http://arenan.yle.fi/tv/2152917?post_id=1232574758_10202109978650959#_=_
Personligen började min orkeslöshet 2003 och vikten började öka. Sköldkörtelvärden kontrollerades, men de visade förstås "helt normala nivåer" och jag var därmed helt frisk. Jag beklagade mig för en väninna som rådfrågade läkaren på sin arbetsplats om vad han trodde? Kunde det vara sköldkörteln?
Han svarade; Jag skulle inte ens kolla med blodprov, utan sätta in thyroxin direkt, det är garanterat en underfunktion på sköldkörteln!
Ett halvår gick, och jag fick mina värden kontrollerade igen - normalt! Vikten fortsatte öka, orken tröt och jag blev allt mera stel i kroppen. Hjärnan "somnade" och reaktionsförmågan sviktade. Jag fick sköldkörtelvärdena kollade igen eftersom jag kan vara ganska påstridig, och jag kände ju tydligt att något var fel! Men fortfarande ansågs de normala... och jag ansågs frisk.'
I något skede kollades EKG som då visade på bradycardi, men det var tydligen också helt normalt? En person som knappt orkar röra sig har en vilopuls på 50 (dessutom i samband med EKG tagning och man vet att ngt är fel), är det normalt?
Kroppen samlade vätska, benen svullnade och musklerna försvann. I något skede fick maken lov att "skuffa på" för att jag skulle ta mig ur båten upp på bryggan. Och jag som rott upp nät i full storm orkade nu knappt ro i stiltje. Musklerna förtvinade... och varje cell i kroppen skrek av trötthet! Något var allvarligt fel, men VAD?
Året var nu 2008 och vikten hade ökat med 40 kilo och knät som jag haft problem med hela livet började säga ifrån, själklart- försök själv gå omkring med 40 kg packning från morgon till kväll, det sliter på knän och vrister. I samband med ett läkarbesök för knät vräkte jag ur mig min frustration, och fick massor med prov tagna, däribland T4 och TSH. Och döm om min förvåning... de visade äntligen på underfunktion.
Tack! utbrast jag då läkaren upplyste mig om detta per telefon, TACK! Han blev först helt tyst i andra ändan innan han försiktigt sa; ja så kan man kanske också se på saken? Men det var så jag kände det, en enorm tacksamhet över att det enbart handlade om en underfunktion på sköldkörteln, och det var också vad jag upplyste läkaren om.
Jag fick äntligen Thyroxin, och efter två veckors behandling började jag känna mig piggare, så pass att jag orkade börja röra på mig en aning.
Det var då livet ännu en gång vände, och jag började ännu en gång arbeta mig upp från botten... (Första gången var efter amalgamförgiftningen. Vid 30 års ålder var jag ett förgiftat vrak och vid 40 sa jag "ni ska få se att jag kommer att dö frisk om det fortsätter förbättras i den här takten" för att ganska omgående dyka ner till botten igen... och nu vid 50+ säger jag; Jag mår otroligt bra, och vill fortsätta så!)
Nu sex år senare känns livet riktigt bra! Styrkan och smidigheten återvänder. Vikten är fortfarande kvar men jag har inget problem med att bära den, och som jag sagt tidigare hyser jag fortfarande hopp om att komma ner i matchvikten tillbaka. Men det har kostat! Kanske inte så mycket pengar,förstås en del i form att gymkort och bensin, men det har kostat svett och ömma muskler, och massor med envishet!!!
Thyroxinmängden har jag kunnat minska dels med hjälp av motionen, men också med bioresonans, aminosyror och örter, men om jag kan få bort thyroxinet helt? Det vågar jag inte ens sia om, jag tror inte ens att jag vågar försöka, för tänk om jag far tillbaka in i utmattningen?
Det hittas mängder med information om sköldkörteln på nätet, symtomlistor på både under och överfunktion. Bla HÄR finns en sida med bra information, och den som är sjuk söker oftast på sina symtom.
såå....Varför läser inte läkarna på om dessa symtom? Varför utgår de från att man som patient hittar på eller ljuger? Jag tror inte att en frisk människa kommer till en läkare för att bli sjukskriven? Däremot så orkar kanske inte en människa som känner sig sjuk arbeta? och söker sig i första hand till läkare om något känns fel.
Jag kan bara tänka mig hur min kropp skulle ha kunnat se ut idag, om någon lyssnat på det jag sa och tagit fasta på symtomen, och jag hade fått hjälp tidigare? Önsketänkande... och då vågar vården dessutom klaga på övervikten oberoende vart inom vården man kommer... Fy Skäms... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar