Första vandringen mot Santiago de Compostela

1.sept.2010. Så var då första dagsetappen avklarad. En makalös upplevelse, som gick uppåt, uppåt, till en höjd av 1400m. Slutligen avslutades dagen med en brant utforslöpa,( ner till 800m höjd - på en 4km sträcka), ner till Roncevalles. Benen var stumma av mjölksyra, men vi tog oss till mål, och nu sitter vi här i Roncevalles och väntar på var första pilgrimsmeny! Härbärget med sina 120 platser var redan fullt då vi kom, så vi får hålla till godo med en barack, vilket bara är till fördel, eftersom vi bara är 8 personer som delar på denna. Dagen går till historien som min absolut största kraftansträngning någonsin! jag har aldrig tidigare varit så trött, men trots detta nöjd med mig själv! Det har absolut varit värt allt slit! 
Vyerna har varit fantastiska! Gås-gamarna har svävat ovanför våra huvuden hela dagen. Vi har vandrat genom stora flockar med får, getter, kor och hästar, och träffat många medvandrare från världens alla hörn. Vad får folk att göra denna vandring??




Vår eller rättare sagt min vandring började redan i mars, då alla förberedelser påbörjades. Packningen började ses över, och vad som behövde införskaffas. Därefter blev det till att börja träna och förbereda sig. Med facit i hand borde nog träningen ha varit långt mer intensiv....

Vår resa gick slutligen via Steansted/Biarritz och med tåg från Bayonne, detta innan vi alls kunde påbörja vår vandring från Saint Jean Pied de Port.
Vi kom fram till Saint Jean på kvällen den 31a augusti. Och installerade oss i ett förhandsreserverat härbärge. De första vi träffar på och delar rum med är 2 damer från Jakobstad! Det är som man brukar säga en liten värld vi lever i. På kvällen införskaffade vi våra pilgrimspass, och också den pilgrimsmussla, vi skulle komma att bära med oss hela vandringen.

Saint Jean Pied de Port

Vandringen påbörjades i gryningen. Ett svagt gryningsljus kunde skönjas, och vi var långt ifrån ensamma om att ge oss iväg i ottan. Men redan efter den första kilometern kom tvivlen... Hur i allsindar skulle jag klara av att genomföra detta? Luften räckte ju inte till, låren stumnade ganska snabbt av mjölksyran, och jag konstaterade snabbt att jag skulle haft mycket större nytta av att träna cykling! Första och ända möjligheten till övernattning kom efter 8 km, och det ansåg jag vara för kort dagsetapp, så då var det bara att suga ihop och fortsätta!
Men det var vackert!
Vi kom allt högre upp. Och ju högre vi kom, desto

kraftigare blev vinden. En norska som vi träffade på tåget (hon skulle nu vandra 4e gången!) berättade att förra gången hon gick så blåste det så kraftigt att man nästan inte vågade flytta fötterna av rädsla för att blåsa av vägen.

På vägen träffade man på litet av varje

Pic d'Orisson, Liten staty av jungfru Maria -1090 m över havet

Stigarna vi vandrat har varit av olika slag

Hästar på bete

Redan första dagen passerade vi gränsen till Spanien. Vi följde taggtrådsstängslet som utgjorde gränsen någon kilometer innan vi korsade stängslet och därmed var inne i Spanien. En liten, eller i mitt tycke ganska stor sten påminde oss om hur långt vi hade kvar till Santiago de Compostela..

 

 765 km kvar att gå, det kändes som ett stort skämt hela projektet!

1.  Efter en kraftig uppåtstigning till en höjd på 1450m över havet och som helt tagit musten ur allt vad lårmuskler heter, så blev det då dags att försöka ta sig neråt igen.
2.  Färden neråt gick vi längs vackra stigar med underbar fauna omväxlande med branta stenstigar genom höga pelargångar av träd. 

Om uppåtstigningen varit tung och jobbig, så var det ingenting, jämfört med att gå neråt igen! Det slet våldsamt på en gammal kropp! För att inte tala om tårna, det var här mina blåsor/ sår på lilltårna såg dagens ljus! Och inte en vaken stund efter den dagen hade jag en chans att glömma i vilken del av kroppen tårna satt....Men, men vi tog oss till dagens etappmål. Min reskamrat kallade sig själv för en av-polleterad anka! Och svor på att dagen därpå skulle det allt bli bussåka av!   Vi nådde Roncevalles på eftermiddagen. 27 km's vandring var till enda! Kropp och ben värkte, tårna glödde. Men trots tröttheten var lyckan och tillfredsställelsen stor! Vi gjorde det!

                    Roncevalles!!

Följande dag var vi uppe i ottan igen. Ryggsäckarna skulle packas, fötterna ses över. Kroppen kändes trots allt ganska medgörlig efter nio timmars drömlös sömn. Det är väl bara att pröva på... Dagsetappen gick mestadels neråt, och på morgonen kastade det några droppar regn. Tårna påminde för varje steg, Här är jag,här är jag... Aj, aj, men kanske är det här vandringen handlar om? Att övervinna motgångarna och bara vandra på? 

Dagens vandring gick genom små fina byar, Burguete, Espinal, Bizkarreta, Lintzoain för att slutligen nå vårt mål Zubiri. Strax före Zubiri brast blåsan på vänster lilltå! med en våldsam brännande smärta som följd, en stund... Därefter kändes det lite lättare för den dagen. Hoppet om att nå Larrasoana denna dag övergavs ganska snabbt, det fick bli morgondagens problem. Dagens vandring gick på totalt 22 km. Vi övernattade i ett av byns härbärgen i en sovsal för 20 personer. Alla satt vi i samma båt! Fötter o ben värkte, och  stelnade till så fort man vilade en stund! Härberget hyste många avpolletterade ankor! Blåsor punkterades - dränerades - plåstrades... och i Zubiri gjorde vi vårt första besök på apoteket för att inhandla compeed. .

Zubiri, namnet betyder byn med bron på kastilianska.

Dag 3. Mödosamt! fötterna gick inte att känna igen som sina egna. Vristerna och vaderna var helt stumma och stela, och lilltårna var i detta skede ett stort köttsår. Compeeden gjorde att utrymmet i skorna blev allt mindre. Nu kom Foppa-tossorna fram för första gången. Frukost åt vi i Larassoana, och därefter gick den mödosamma färden vidare till Pamplona, med besök på Katedralen. Vår första katedral på vandringen. I Pamplona inhandlades ett par nya vandringskor, med rum för mina Donald Duck tår. Vandringen blev då lite mera uthärdlig och vi tog oss ytterligare 5 km till Cizur Menor.

Vår sovsal i härbärget i Cizur Menor. Här tog hospitalieron hand om våra fötter, och vi fick lära oss att snöra skorna på rätt sätt, och dessutom hur vi skulle hålla fötterna torra med hjälp av dambindor på skosulorna! Måltiden avnjöts på restaurangen i närheten, där vi fick stifta bekantskap med pilgrimer från Canada, Holland och USA. Tyvärr var det stor fest i den lilla byn, och musiken dunkade på till kl 3 på natten, Ännu när vi vandrade vidare på morgonen fortgick festen i parken.

4.sept. 2010. Vandringen gick så vidare, på långt håll såg vi vindmöllorna uppe på åsen, och förstod att vi också skulle upp dit, de såg så avlägsna ut i morgonljuset! Vandrarna följde på varandra, som ett färgglatt pärlband i morgonljuset. Alla med samma mål, beslutsamt traskande framåt. Någon haltade märkbart! andra mer andra mindre.
Luften var härligt frisk och sval, till skillnad från de senaste dagarnas hetta. Eftermiddagstemperaturen hade uppnått 38 grader nu två dagar på varandra...

Vi vandrade mödosamt uppåt ännu en dag, och neråt. Aldrig hade jag väl trott att man skulle föredra uppförsbackarna, men så blev det.
 Uppe på krönet, på Alto de Perro (790m över havet) vid vindmöllorna uppenbarade sig plötsligt Pilgrimsmonumentet i smidesjärn.

 Vår vandring fortsatte denna underbara dag , upp och ner, men mest ner... via Uterga, Muruzabal, och Obanos mot Puente la Reina. Nerför stenstigar... Genom trädgårdsland, ingen ska då säga att vandringen inte är omväxlande!
Foppa-tossorna var nu åter i användningen som räddare i nöden! 19 km's vandring. Långt ifrån de 32 km/dag som vi ämnat gå, för att hinna på våra 27 dagar. Vi anlände till Puente La Reina på eftermiddagen, och återsåg våra vänner vi träffat redan flera dagar nu. Där var Norma från Chicago, Jan från Sverige och många fler. Vi tillbringade dock natten på hotel, för att fira att de första 100 kilometrarna var avklarade.

Jag högst upp på bron i Puente de Reina

Detalj från Iglesia de santiago som syns i bakgrunden på bilden nedan.

Igryningen dagen därpå gav vi oss iväg mot Estella. Det skulle bli 21 km's vandring på motsträviga, stela ben! Enligt tidigare vandrare skulle ju stelheten släppa först efter 8-9 dygn. Nu var jag i det stadiet att jag önskade att dagarna skulle gå snabbt! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att benen skulle bli så trötta och stumma! Den första kilometern på morgonen var värst, men därefter gick det att få lite fart på pedalerna, ett tiotal kilometer, för att på eftermiddagen sakta förstenas igen. Dagen tog oss förbi Cirauqui, ( byns namn betyder huggormsbo på baskiska).  En liten by med 456 invånare. Smala kullerstensgator ledde oss upp till den gamla stadsdelen. På håll såg byn kanske ut som ett huggormsbo? men väl inne i byn förstod man varifrån namnet kommit. Gatorna gick upp och ner om vartannat.

Cirauqui, eller huggormsboet

Nästan direkt efter att vi vandrat ut från Cirauqui, kom vi in på romarnas gamla väg Via Trajana. De gamla kullerstenarna var välpolerade, men den gamla fallfärdiga bron hade lite väl höga trappsteg för stumma, ovana ben. Jag undrade om romarna månne känt på samma sätt som jag, medan de vandrat samma väg? Knappast, säkert var de bättre tränade än lilla jag!
Att stigarna var av varierande utformning och kvalitet var uppenbart, men för mig var det en gåta hur någon överhuvudtaget kunde vandra denna led vid regn? Och speciellt de avsnitt där det stupade rakt ner 100-tals meter vid sidan om stigen. Att vandra vid regn måste vara med livet som insats! Denna dag fortsatte vi vår vandring mot Estella. Estella överraskade med historiska byggnader redan från första stund vi skred in i staden. Magnifika utformningar av byggnaderna. Vilket jobb som lagts ner av flitiga händer!

Härbärget var en av de första byggnader som uppenbarade sig vid ankomsten, vilken lättnad! Och vem var inte där? om inte det svenska paret från Göteborgstrakten som vi delade barack med i Roncewalles!

Aulan i härbärget i Estella

Också en av de unga svenska tjejerna var där, medan den andra anlände en stund senare... "Oj vad jag är glad att jag tog mig hit!" utbrast hon med en djup suck och slängde sig på sin tilldelade säng! Jag och mina 30 år äldre ben gladdes väldigt mycket åt hennes ord. Kanske var jag trots allt inte så gammal som jag kände mig?

Det var i Estella olyckan var framme. Morgonen därpå när vi precis kommit ut från härbärget fastnade mina skor på något sätt  samman, och jag föll som en fura. Med ryggsäcken som gav extra tyngd åt fallet blev det en ordentlig smäll! Mirakulöst nog hamnade glasögonen tydligen mellan kullerstenarna, och höll med endast en rispa på glaset, medan ögonbrynet blödde ymnigt! Näsan blödde lika ymnigt den och hela ansiktet var bortdomnat. Hjälpen kom från alla håll, alla hade tydligen förbandslådor med? Alla utom jag som arbetat 23 år inom akutvården...

 Denna morgon blev det ingen mer vandring, förutom till busstationen.Vi beslöt att ta bussen in till Logorno för att där uppsöka sjukhus, eftersom såret i ögonbrynet inte ville sluta blöda. På busstationen träffade vi ännu en österbottnisk dam, från Larsmo. Förmiddagen tillbringade vi på sjukhus, bara det en ganska trevlig historia. Jag talar tyvärr ingen spanska, och de talade ingen engelska! Så det blev till att improvisera  med en blandning av latin och teckenspråk. Följande destination blev posten, och de nyinhandlade olycks-skorna skickades hem! Jag nändes ju inte slänga bort dem, men aldrig jag tänkte vandra i dem mer!
Vi bestämde oss för att vandra vidare, och vi tog oss 13 km till Navarette. Vandringen gick förbi en vacker uppdämd sjö med, rikt fågelliv, och i sjön fanns även rikligt med fisk.På vissa ställen såg det ut som om hela vattenytan kokade.

 Navarette var en liten stad med 2000 innevånare och regionens mest magnifika altartavla, i en liten anspråkslös kyrka...

Morgonen därpå vandrade vi vidare. Målet för dagen var  Najero. För första gången blev det till att förse ryggsäckarna med regnskydd. Också vi själva fick dra på regnkläderna. Men det blev inte mer än två timmar, sedan bröt solen fram igen. I Ventosa träffade vi ännu en gång på den koreanska mamman med sin 7-åriga son. Vi skulle denna dag komma att mötas flera gånger.

Vi var nu inne i Riochas vindistrikt,  och vi vandrade genom vidsträckta vinodlingar.Vinrankornas grenar dignade under tyngden av mogna blå druvor!
Tänk att de fick hänga där orörda trots mängden pilgrimer som vandrade förbi? Fågelsången överröstade tystnaden, dvs tystnaden och stillheten avbröts av fåglarnas sång...
Vid ankomsten till Najera, blev första målet att införskaffa ett par skor!

Foppatossorna var för all del sköna mot tårna, men de var lite väl mjuka att gå i någon längre sträcka. Vi fick tag i en sportaffär, och jag hittade ett par nike, med väl tilltaget utrymme för tårna!
Härbärget i Najera var tyvärr stängt pga sanering, märk; decinficering! så vi bestämde oss för att vandra vidare mot Azofra. Ett bra val, eftersom härbärget hade 2 personers rum!

Följande morgon var kylig, nu märktes det att vi trots allt befann oss på ganska hög höjd, vi vandrade som vanligt iväg genast det första gryningsljuset började skönjas.Dagens första etapp var lång. Vi fick gå mer än 9km innan vi såg någon form av bebyggelse. De flesta av de nybyggda husen stod tyvärr tomma, så det kändes som att gå igenom en nybyggd spökstad. Efter ytterligare 6 kms vandring kom vi till santo Domingo de la Calzada. Speciellt för staden är väl att den (mig veterligen) är ensam om en katedral som inhyser en bur med levande höns?! Tänk dig att gå i den utsmyckade katedralen i stilla vördnad... då en tupp helt plötsligt gal högt och ljudligt! Vi löste mot bättre vetande biljetter både till katedralen och "Torres". Men då torres visade sig vara kyrktornet, eller om man så säger, klockstapeln, så slog jag bakut! Maken stod själv  för den enastående bedriften att klättra högst upp i kyrktornet, med kameran som bevis förstås.

Nybliven Santo Domingo?

Vår vandring fortsatte därefter mot Granon, som vi hade bestämt skulle bli dagens mål. Vägen gick svagt uppåt, och slutligen fick vi se en kyrkspira sticka upp ur det glada solrosfältet. Härbärget i Granon drevs i kyrkans regi, och vi övernattade på tunna madrasser på golvet. En del övernattade tom. inne i kyrksalen.
 Måltiden tillreddes gemensamt av hospitalierona och också pilgrimerna deltog med att duka och ställa i ordning borden för måltiden.

 Efter Granon gick vandringen igen neråt, och morgonen började med ett ordentligt stup på backen. Och nu tyckte min vrist att det började räcka till! Vi vandrade endast 4 km den morgonen till Redezilla, och där inväntade vi bussen som tog oss den korta sträckan till Burgos. Vi hade då bestämt oss för att ta bussen ända till Leon, för att kunna korta längden på dagsetapperna i slutändan av caminon.
I Burgos besökte vi den magnifika katedraden, och vi kunde i lugn och ro bekanta oss med all konst den inrymde.

De flesta pilgrimer gick på två ben, men vi träffade också en del fyrbenta.

.

Katedralen i Burgos

Vi fick en lugn skön dag i parkens skugga, för det var fortfarande mycket varmt. På eftermiddagen satte vi oss på bussen igen och körde de ca 180 kilometrarna  till Leon. För jämförelsens skull besökte vi också Leons katedral

Katedralen i Leon

Det som var speciellt med Leons katedral, Santa Maria de Regla, var de otroligt vackra fönstermålningarna som täcker en total yta på 1900m2! Eftersom vi nu kom ganska sent till Leon, fick vi ingen plats i något härbärge, utan vi tillbringade natten på ett hostal, och lika bra gick det! Min vrist som fått ett dygns välbehövlig vila kändes mycket bättre, och förmiddagens vandring gick i ett rasande tempo. Vi kunde välja mellan två vägar, och eftersom maken valde väg, valde han förstås den längre! Genom bussresan hade vi missat det mesta av mesetan, men nu fick vi trots allt uppleva det platta landskapet, utan något som helst skydd mot solen. Vi avlade just 24 km på relativt pigga ben, och övernattade på ett mysigt härbärge i Villar de Mazarife. Dessutom fick vi vara ensamma i vårt 4 personers rum! Dagen därpå vandrade vi bla över Puente de Orbigo som med sina 200meter är en av de längsta medeltida broarna i spanien.

Tyvärr håller den på att piffas upp lite, men det kan väl behövas med en bro som är byggd på 1200-talet.

Det blev ännu en het eftermiddag, och efter 19 kms vandring stannade vi i Santibanes de Valdeiglesia . Ett ganska sjaskigt härbärge, men med den mest underbara innergård/trädgård! Denna lördageftermiddag sken solen in genom grenverket på de dignande fruktträden. Äpplen i alla färger, päron, rosor och andra blomster! Lugnet och stillheten tog en med storm! "Nu är vi i paradiset" sa jag till maken. Det var bara ormen som fattades, men istället hade vi ju en igelkott. Vi åt alla tillsammans i trädgården, den mat de 2 manliga hospitaliorna tillrätt åt oss.

Dagen därpå fortsatte vår färd, vi var nu på väg uppåt igen, upp mot caminons högsta topp. Leden slingrade sig fram genom omväxlande buskvegetation, fruktodlingar, kastanje och citrusträd. Vi kom fram till Astorga redan tidigt på förmiddagen, och gjorde bara en snabbvisit vid katedralen och biskopspalatset

Efter 23 km kom vi fram till Santa Catalina de Somosa, och övernattade i ett nyrenoverat härbärge.

Efter 12 dagars vandring, hade jag äntligen hunnit ikapp mig själv! känslorna satt på ytan och minnena övervällde en skoningslöst. Efter nästan 2 veckors vandring blev jag nu tvungen att börja umgås med mig själv! Inte det lättaste precis, men trots allt ett av syftet med denna vandring. Man blev alltmer observant på omgivningen, tystnaden... att bara vara i stillheten... omgivningen! En härlig känsla. jag hade nästan glömt att man kan vara så avslappnad!

Ett hjärta på vår väg...

Soluppgång

Denna dag skulle ta oss över högsta punkten, 1515m över havet. Det kändes lätt att vandra uppåt! Och vi höll nu samma fart som cyklisterna! Vi vandrade förbi Rabanald de Camino och  Foncebadon, och vi kom allt högre.Efter 20 km var vi framme vid Crus de Ferro, och kunde lämna barlasten vi burit på. I början av vandringen plockade vi upp varsin sten, och speciellt de senaste dagarna hade åtminstone jag fyllt stenen med negativa händelser jag haft svårt med att glömma och förlåta.

Efter att ha slängt stenen kändes allt märkbart lättare, och vi kom snabbt fram till Manjarin. Manjarin var egentligen tänkt som dagens etappmål men där blev det bara en kortare paus innan vi fortsatte ytterligare 7 km. Det visade sig bli ganska exakt 2 km för långt!
Stupet ner till El Acebo blev övermäktigt för min redan belastade vrist, och trots att min kära make bar också min ryggsäck blev det mödosamma kilometrar.

Vem kan tro att denna man låg helt förlamad i vänstra sidan för bara några är sedan???
Han for iväg med båda ryggsäckarna  innan jag hann få kameran undanstoppad.
Men så är han ju också vädur! 

Slutligen uppenbarade sig hustaken i El Acebo och jag kunde pusta ut. Också denna dag kunde avslutas utan några fler skador! El Acebo visade sig vara en liten mysig ort trots att den bara har 37 invånare!

Vid "nerkomsten" till El Acebo tog vi första lediga rum som uppenbarade sig, och det råkade vara ett litet mysigt pensionat med en ljuvlig säng! Eftermiddagen tillbringade vi som alltid med att strosa omkring i omgivningen.
Följande morgon fortsatte vandringen neråt, och min vrist började protestera redan från morgonen, men vi knallade sakta vidare. El Acebo låg på 1145 meters höjd, och följande trevliga by vi kom till, Riego de Ambros, låg på  920m. Vandringsleden hade fram till dess följ kanten av kraftigt stupande berg, vackert, men skrämmande.Därefter gick det kraftigt neråt ännu en gång till Molinaseca, på 587 m höjd.

Molinaseca närmast, och Ponferrada längst bort.

Bygata i Molinaseca

Castillo de Los Templairos

Dagens vandring avslutades i Ponferrada efter ca 18 kilometers vandring. Eftermiddagen var stekhet, och hela mitt väsen protesterade när vi gav oss ut i hettan för att bla. besöka den gamla tempel-riddarborgen. Så småningom kunde det  konstateras att nu hade den ihållande värmen till slut orsakat vätskebrist. Och under resten av kvällen tankades det ordentligt med både vatten och juicer.

Totempåle i parken vid härbärget i Ponferrada. 202,5 km till Santiago!

Att detta skulle bli vår sista vandringsdag anade vi inte då vi traskade iväg i mörkret. Det var första morgonen under hela  vandringen som vi fick lov att använda ficklampan.
De första timmarna från morgonen gick som alltid lätt att vandra, och vi tog oss snabbt framåt, men allt eftersom timmarna gick så tilltog magknipet som jag börjat känna av dagen före. Också vristen började snabbt protestera, och inte nog med det, nu började också knät säga ifrån. Eftersom det nu redan är 2 år sedan ortopeden nämnde behovet av knäprotes, så var mitt högra knä det som oroade mig mest redan innan vi gav oss iväg hemifrån. Jag tog mig igenom dagens vandring, men nu var det en ren pina. Det enda jag kunde koncentrera mig på, var min kropp, och
var det gjorde ont. Det kändes inte rätt att behöva stoppa i sig 6 värktabletter/dag, och ändå inte uthärda?!

Nu hade de mogna druvorna börjat skördas

Äntligen Villa Franca del Bierzo! Bergen i bakgrunden skulle vi över följande dag.

När vi äntligen kom fram till Villa Franca var mitt knä ordentligt sjukt. Humör-barometern närmade sig noll, och allt kändes i det närmaste surt. Vi installerade oss på härbärget, duschade och tvättade de kläder vi vandrat i under dagen. Eftersom det var tidig eftermiddag gick vi mot centrum av Villa Franca, och det betydde en kullerstensgata som stupade 20-30% neråt... Efter att ha suttit på en servering, så ville mitt knä inte alls lyda, och vi bestämde i rask takt att nu bryter vi och far hem! Sagt och gjort, jag brukar gå direkt från ord till handling, så en timme senare hade vi bokat om flygbiljetterna till följande morgon.

Vid kvällens middag på härbärget upplyste min norska bordskamrat mig om att hospitalieron var en erkänt bra healer, så kanske han skulle kunna hjälpa mig? Efter middagen råkade han få syn på mig och mitt dilemma och jag fick en minnesvärd behandling. Den värsta smärtan släppte omgående, och jag tänkte att vi kanske förivrat oss med hemfärden, men några timmar senare tömde sig min mage akut! och diarrén fortsatte i mer än en vecka efter hemkomsten!
Vi gav oss iväg med taxi kl 6 på morgonen, ~180km till Santiago de Compostela. Det är den strecka vi har kvar att vandra, en annan gång...

I väntan på att bli utsläppt till den också väntande taxin

 Det kändes lite bittert att behöva bryta, men kanske var det ämnat så? Nu har vi tid att begrunda, och smälta erfarenheterna. Nästa gång är vi troligtvis (eller rättare sagt jag!) bättre rustade och vet vilka utmaningar som väntar. Personligen har jag lagt mig i hårdträning, och zumbar 2 gånger / vecka! Vikten ska ner, och kroppen ska trimmas! Smärtan i knät släppet en vecka efter hemkomsten, och detta efter en ordenlig omgång! (dvs massage).

Under vandringen lyckades jag hinna ikapp mig själv. Känslor och minnen kom upp till ytan, och under vandringen var det inte mycket annat att göra än att leva i känslan. Ibland kändes det ganska tungrott att tvingas umgås med sig själv, men jag vet inte när jag senast ska ha känt mig så avslappnad och tillfreds med mig själv? Så vandringen var alla gånger mödan värd! Och något som jag kommer att göra om igen! Bättre använd semester finns absolut inte!

Men nästa gång ska jag ha med en egen liten dun- kudde! Dessa i sängen i Hahn var fantastiska, och kändes som smak av himmelriket! De Spanska "stockarna" var inget för mig.

Borta bra men hemma bäst! " Det Underbara Ledörsundet "