Min amalgamhistorik är lång! Den började egentligen i moderlivet eftersom min mor hade munnen full med amalgam. Men de första egentliga besvären av amalgamet fick jag först i 14-års åldern, att besvären berodde på mina amalgamfyllning klargjordes dock först efter att giftkällorna försvunnit ur min kropp!
Lågstadietiden präglades av magbesvär, gaser, magknip och diarre'. Tonårstiden och skoltiden minns jag med smärta - Huvudvärk! Huvudvärken trodde jag själv berodde på sömnbristen. Sömnlösheten infann sig ju helt plötsligt i 14-års åldern, och jag fick ligga och vända mig i sängen på nätterna. Tankarna vandrade, och som ju är ganska vanligt i den åldern så tänkte jag rätt mycket på pojkar, därför lade jag ihop sömnlösheten med puberteten och hormonerna. Jag var 23 år när jag första gången noterade förändringar i kroppstemperaturen, och därefter gick jag med konstant feberstegring, 37,4-37,5. Du är gravid! sa en läkare när jag förde saken på tal. Gravid var jag inte! men feberstegringarna fortgick, och så småningom accepterade jag dem som normala. Vid samma tidpunkt började också mitt immunförsvar svikta, och jag gick med ständigt återkommande förkylningar och bihåleinflammationer. Ofta kollades labb-status, och mina leukocyter (vita blodkroppar) smög sig sakteligen uppåt. De sades vara "hög normala".
Min första dotter föddes när jag var 28 år, då började jag också känna av frossa och värk. En ständigt malande värk i "benmärgen". En värk som jag trots allt klarade av att leva med, en gång kollades reumavärdena, eftersom värken ofta var koncentrerad till fingerlederna och fingrarna var stela. Reumafaktorn var förstås normal. Alkohol undvek jag helt eftersom bara en halv öl gjorde mig fruktansvärt sjuk dagen efter.
Också minnet började försämras, speciellt närminnet. Och jag hade infört lappsystem. Jag arbetade denna tid på akutmottagning och ambulansen, och på något märkligt sätt lyckades jag utföra arbetet. Medicinordinationerna försvann ur minnet under den tid jag gick till medicinskåpet, och därför var lappsystemet nödvändigt. Ordinationen var jag tvungen att skriva ner omedelbart, annars var det borta!
Jag var 31 år när jag igen blev mamma, och det var då helvetet bröt ut!
Jag gick med konstant värk, intensiv malande värk, ibland häftigt ilande smärtor. Ibland var det som om någon vred om en kniv i hälen, ibland i överarmsbenet... Smärtorna flyttade runt i kroppen! Magen gjorde uppror, och jag var helt övertygad om att jag hade cancer i magen. Röntgen av tjocktarmen visade en mycket irriterad och överaktiv tarm. Gastroskopin visade en irriterad magslemhinna. Men inget som skulle visa på allvarligare sjukdom. Hjärtfilmen visade en mycket långsam puls. Trots den förlamande tröttheten var hemoglobinvärdet högre än det varit på länge, men leukocyterna höll sig inte längre inom ramarna för det normala, men de var bara precis över gränsen för det normala. Så de var fortfarande "högnormala- Jag hade ju alltid haft högnormala leukocyt-värden!"
Konditionen for i botten jag orkade knappt röra mig längre. Närminnet var nu helt borta, Också långtidsminnet försvann! Namn och telefonnummer var en dag bara borta!
Illamåendet var nu konstant, magen var svullen som om jag fortfarande var gravid. Svindel och en märklig känsla som inte går att beskriva. "Närvarande- men frånvarande?" Dessutom fick jag ofta aggressiva utbrott.
Nu hade jag insett att något var allvarligt fel! men vad? Läkarna skyllde på graviditeten och osäkerheten i samband med att bli förälder...
Vad då?? Det var ju mitt andra barn, och inte hade det varit några bekymmer med det första. Visserligen var min andra dotter konstant sjuk! Matintolerant, grinig och kinkig, återkommande öroninflammationer och dessutom ville hon äta hela nätterna, men det var ju inte det som var problemet!
Hjärtat började göra uppror. Ibland gick det så långsamt att jag trodde det skulle stanna, ibland skenade det iväg 150 slag/minut för att normaliseras genom en massa voltartade kullerbyttor- ner igen till 40 slag/minut. Under normaliseringstiden kände jag också av kramande bröstsmärtor.
Panikångesten började smyga sig på!
Håller jag på att dö????
to be continued...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar