Min amalgam-historia (del 1)

Min amalgamhistorik är lång! Den började egentligen i moderlivet eftersom min mor hade munnen full med amalgam. Men de första egentliga besvären av amalgamet fick jag först i 14-års åldern, att besvären berodde på mina amalgamfyllning klargjordes dock först efter att giftkällorna försvunnit ur min kropp!
Lågstadietiden präglades av magbesvär, gaser, magknip och diarre'. Tonårstiden och skoltiden minns jag med smärta - Huvudvärk! Huvudvärken trodde jag själv berodde på sömnbristen. Sömnlösheten infann sig ju helt plötsligt i 14-års åldern, och jag fick ligga och vända mig i sängen på nätterna. Tankarna vandrade, och som ju är ganska vanligt i den åldern så tänkte jag rätt mycket på pojkar, därför lade jag ihop sömnlösheten med puberteten och hormonerna. Jag var 23 år när jag första gången noterade förändringar i kroppstemperaturen, och därefter gick jag med konstant feberstegring, 37,4-37,5. Du är gravid! sa en läkare när jag förde saken på tal. Gravid var jag inte! men feberstegringarna fortgick, och så småningom accepterade jag dem som normala. Vid samma tidpunkt började också mitt immunförsvar svikta, och jag gick med ständigt återkommande förkylningar och bihåleinflammationer. Ofta kollades labb-status, och mina leukocyter (vita blodkroppar) smög sig sakteligen uppåt. De sades vara "hög normala".
Min första dotter föddes när jag var 28 år, då började jag också känna av frossa och värk. En ständigt malande värk i "benmärgen". En värk som jag trots allt klarade av att leva med, en gång kollades reumavärdena, eftersom värken ofta var koncentrerad till fingerlederna och fingrarna var stela. Reumafaktorn var förstås normal. Alkohol undvek jag helt eftersom bara en halv öl gjorde mig fruktansvärt sjuk dagen efter.
Också minnet började försämras, speciellt närminnet. Och jag hade infört lappsystem. Jag arbetade denna tid på akutmottagning och ambulansen, och på något märkligt sätt lyckades jag utföra arbetet. Medicinordinationerna försvann ur minnet under den tid jag gick till medicinskåpet, och därför var lappsystemet nödvändigt. Ordinationen var jag tvungen att skriva ner omedelbart, annars var det borta!
Jag var 31 år när jag igen blev mamma, och det var då helvetet bröt ut!
Jag gick med konstant värk, intensiv malande värk, ibland häftigt ilande smärtor. Ibland var det som om någon vred om en kniv i hälen, ibland i överarmsbenet... Smärtorna flyttade runt i kroppen! Magen gjorde uppror, och jag var helt övertygad om att jag hade cancer i magen. Röntgen av tjocktarmen visade en mycket irriterad och överaktiv tarm. Gastroskopin visade en irriterad magslemhinna. Men inget som skulle visa på allvarligare sjukdom. Hjärtfilmen visade en mycket långsam puls. Trots den förlamande tröttheten var hemoglobinvärdet högre än det varit på länge, men leukocyterna höll sig inte längre inom ramarna för det normala, men de var bara precis över gränsen för det normala. Så de var fortfarande "högnormala- Jag hade ju alltid haft högnormala leukocyt-värden!"
Konditionen for i botten jag orkade knappt röra mig längre. Närminnet var nu helt borta,  Också långtidsminnet försvann! Namn och telefonnummer var en dag bara borta!
Illamåendet var nu konstant, magen var svullen som om jag fortfarande var gravid. Svindel och en märklig känsla som inte går att beskriva. "Närvarande- men frånvarande?"  Dessutom fick jag ofta aggressiva utbrott.

 Nu hade jag  insett att något var allvarligt fel! men vad? Läkarna skyllde på graviditeten och osäkerheten i samband med att bli förälder...
Vad då?? Det var ju mitt andra barn, och inte hade det varit några bekymmer med det första. Visserligen var min andra dotter konstant sjuk! Matintolerant, grinig och kinkig, återkommande öroninflammationer och dessutom ville hon äta hela nätterna, men det var ju inte det som var problemet!
Hjärtat började göra uppror. Ibland gick det så långsamt att jag trodde det skulle stanna, ibland skenade det iväg 150 slag/minut för att normaliseras genom en massa voltartade kullerbyttor- ner igen till 40 slag/minut. Under normaliseringstiden kände jag också av kramande bröstsmärtor.
Panikångesten började smyga sig på!
Håller jag på att dö????

to be continued...

.

Reportage i SOS-Aktuellt

 I början på året hade vi besök av Tom Sörhannus, hans reportage i tidningen SOS -Aktuellt kan läsas på följande länk;

sosaktuellt.huset.fi/tidningen/alla_artiklar/artikel-20876-10615.html



.

Drömmen som förverkligas

Äntligen skall drömmen bli förverkligad!
I snart 10 år har jag funderat, fantiserat och drömt... Shirley MacLaine var den som väckte drömmen och längtan för snart 10 år sedan, orsaken var hennes bok - El Camino.
El Camino - Pilgrims-leden från st Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela vid spanska västkusten , 780 km lång! I början av månaden läste jag Agneta Sjödins bok - en kvinnas resa, och strax efteråt fattade jag beslutet - September! Då ska det bli vandring!
Nu är flygbiljetterna bokade, och vandringen påbörjas den 1 september.  Med på vandringen får jag, hör och häpna,  min livskamrat ( än är inte undrens tid förbi!)

Vandringsskorna håller som bäst på att gås in, och planeringen är i full gång!

Jag ser fram mot äventyret med skräckblandad förtjusning!


.

Naturen som konstnär

Vilka mästerverk som finns att upptäcka, tyvärr är de förgängliga!

Hjärnskakning

Jag har saknat och längtat efter vintern i flera år. Jag älskar vintern! Den vita, rena, kalla och på alla sätt underbara vintern, men nu börjar det vara nog! Och speciellt efter vurpan jag gjorde i helgen. Lite nysnö dolde effektivt isen under, och innan jag hann fatta for benen undan och huvudet stöp i backen!  
En märklig känsla av "deja vu" direkt vid fallet, var det inte detta jag drömde här om natten?

Det svartnade för ögonen och smärtan sprängde i huvude...t... mitt huvud?
Effektivt sätt att skaffa sig en baksmälla, och dessutom mycket billigare!

Frågan jag automatiskt ställer mig är varför?

Varför skaffar jag mig en hjärnskakning just nu? det är ju egentligen inget som jag skulle ha tid med, eller?
Svaret kommer ju också lika automatiskt. Jag får väl lov att ta mig tid. Ändå är det ju lite konstigt att det alltid ska hända precis efter att man börjat ta sig den där lilla extra tiden...efter att man redan insett att det är hög tid att varva ner. Och det har jag ju gjort! Jag har tillåtit mig egen tid med frisk luft och långa sköna promenader i vårsolen. Jag har läst böcker jag lång tid tänkt läsa men inte hunnit med att läsa.

Så varför? Jag kommer inte från känslan av att min hjärna behöver ruskas om. Vad är det jag inte ser???



.

Det tabubelagda amalgamet

Jag har länge tänkt att jag ska berätta min historia, men tänk att det ska vara så svårt!
År 1994 sanerade jag mina tänder från amalgamet, och blev därmed fri från många års värk och vädermödor. Den tiden arbetade jag fortfarande inom sjukvården, och jag blev om och om igen kallad till ledningen för diskussion, pga att det kommit klagomål från tandvården. Klagomålen gällde mina påpekanden till patienter att de var amalgamförgiftade! Nu är det ju så att jag aldrig någonsin sa till någon patient att de var amalgamförgiftade (många kan faktist fortfarande tänka själva), utan jag kunde säga till dem att: Ifall det inte hittades någon orsak till deras besvär så skulle de hålla i minnet att det kunde komma från tänderna. Jag ansåg att det var omoroliskt att helt tiga bort det faktum att man kan bli sjuk av kvicksilver, eftersom jag ju trots allt fått svära en något avkortad version av läkareden vid min sjukvårdsexamen. 
Min plikt var att göra mitt allra bästa för att patienten ska uppnå bästa möjliga hälsa...
Avlägsnandet av amalgamet ur min mun fick mig att återvända till livet! Min hjärna började åter fungera. Tillfrisknandet från diverse besvär gjorde förstås att jag också kunde känna igen symtomen hos andra, jag hade så väldigt gärna velat berätta, men i "kraft av mitt ämbete" blev jag satt med munkavle. Jag fick inte berätta för patienter att man kan bli sjuk av amalgam-kvicksilver!
Fortfarande är amalgamet lika tabubelagt, men jag arbetar inte längre inom sjukvården, så nu ser jag det som min uppgift att berätta! Kanske kan någon bli hjälpt av mina ord? Varje vecka kommer klienter till min mottagning med en mängd olika symtom som läkarna inte kunnat sätta diagnos på. "De har tagit alla prov, men de hittar inget fel! så nu måste jag prova något annat." Vanmakt och förtvivlan lyser ur deras ögon, för de känner ju att något är fel i kroppen. Efter att ha lyssnat på alla symtom de lägger fram, så ställer jag förstås min fråga; Vad har du i munnen? Och de allra flesta har munnen full med amalgam. Svarta stinkande plomber! och ibland hittas också ädlare metaller blandade med amalgamet. Att kvicksilver är ett gift vet de flesta, men detta gift bär man fortfarande frivilligt i sina munnar, trots att det numera anses som ett riskavfall när det avlägsnas ur munnen!
Jag tycker det saknar rim och reson!?
Amalgamet är totalt ofarligt så länge vi bär det i våra munnar, men genast det avlägsnas därifrån blir det ett riskavfall!!!
Jag får be att återkomma senare, med min egen personliga amalgam-historia