Minnen från tidig barndom där jag låg i min mors trygga famn i "framstugon" med armen surrad i en rödrutig halsduk, smärtan i axeln höll oss vakna och min mor tröstade mig varsamt natten igenom. Jag var tre år, och de höll på att bygga mitt barndomshem.
Jag i den blå finklänningen, och som inte fick följa med föräldrarna för att lyssna på Lasse Lönndahl. Besvikelsen då farmor erbjöd sig sitta barnvakt...och jag tvingades sova i hennes säng. Kanske fem år?
Kokandes brödsoppa med min gammelfarmor, och psalmverserna hon läste för mig vid sitt lilla köksbord. Hon satt där med tvådubbla glasögon + förstorningsglas, och jag kan till och med känna doften i lillstugan, som redan varit borta i många år. Samlandet av örter som lades på tork...
Spinnrocken som surrar på gårdsplanen en sommarkväll, fyra kvinnor och jag det sorglösa barnet. "Mors", farmor, mor och den ingifta "fastern", fyra generationer. Skrattet ekar mellan stugorna medan de spinner de "ylletampar" som ska vävas till de mattor som nu är på modet.
Gammelfarmor "Mors" död i sin säng, 84 år gammal och jag det 7 åriga barnet som förundrat såg på medan hon tvättades och lades så vackert vilandes i den vita kistan och med de knotiga fingrarna knäppta till bön, som så mången gång förut. Helt naturligt!
Därefter det onaturliga, bara någon månad senare. Oförståelsen av det ofattbara att min farbrors fru försvinner ur hemmet och sägs vara död någon vecka senare, vid 42 års ålder. Död i cancer... Hur då? Hon som inte varit sjuk. Sorgen som omsluter familjen...
Smultronen, de solvarma ljuvligt doftande och välsmakande.
Saft och kakor i den välansade syrenbersån. Doften av de nymålade trädgårdsstolarna alla i olika färger, vitt, gult, grönt och himmelsblått. Och bordet i klarrött. De färggranna finglasen med hjärtan i samma färger som möblemanget.
Nyårsaftnarna med farmor stöpandes nyårslyckan i tenn och skrivandet av siffrorna för det nya året...bara för att öva :)
Branden, kaoset, renoveringen som blir på hälft och min farbror som försvinner till Sverige och där får den högt älskade sonen.
Förväntan inför farbroderns, fasterns och kusinernas sommarbesök från landet långt bort... Sverige.
Spänningen och tjusningen i jakten efter de förbjudna cigaretterna, och den ungdomliga revolten mot farfars påtvingade bibelcitat... En farfar som dessutom kunde tala med fåglarna!
Farfars tårar när vi byggde vårt hus en bit norröver.. hans ord; "det är inte rätt, det är vi som borde flytta ut och ni som ska ta över här"...
Men ödet ville annat och huset ska nu bort.
Jag står framför den halvt rivna stugan och allt väller över mig. Dessutom kommer tankar från ingenstans om de som levt sina liv i huset. Jag har ju bara bott i huset bredvid.
Farmor och farfar, gammelfarmor före dem och ännu en generation tidigare som i sitt anletets svett lät bygga huset mellan 1897 och 1906. Farbror med sin första fru. Alla är de borta nu. Dessa väggar minner om lycka och glädjeämnen, sorger, ilska och bedrövelser. Rädslor och längtan... Vad allt har inte dessa väggar upplevt? Och vem har tapetserat med denna underbart vackra tapet? en tapet jag aldrig sett förut...
"Respektlöst" var det ord jag tog i min mun den kvällen vi bar ut det sista som vi kunde behålla... allt detta som blir kvar har varit viktigt för någon, och det bara struntar vi i?!
Men vad gör man med en näsa som avskyr mögellukt, en lukt som tränger igenom allt?
Minnena lever kvar, och kommer att finnas kvar. Minnen från en underbar barndom.
Frid viskar träden kring hemmet ni älskat, men vars tid nu är förbi.
Farväl bugar blommorna ni vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna som var morgon er hälsat.
Tyst viskar vinden farväl.
